Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rossö (med Rörvik och Svanvik) samt Kärreberg i Stala socken, Orust. Släkten Green av Rossö m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olof Reerssön Green efterlämnade tvenne söner, Reer och Herman
Olofsson. Under broderns (Herman) minderårighet sålde Reer år 1670 Rossö
till lagmannen Alexander Cock, tidigare president i Göteborg, som 1691
överflyttar säterifriheten från Rossö till Svanvik. Den förra blir härefter
ett rå- och rörshemman. Reer Olofssons efterkommande förmådde ej
uppehålla sina adliga privilegier, utan övergingo nästan omärkligt till
bondeståndet.
Revisionstinget på Svanesund (Orust) har i slutet av 1600- eller början
av 1700-talet dragit även Herman Greens adliga privilegier i tvivelsmål.
Han vänder sig därför till landshövdingen med en inlaga, i vilken han
åberopar sig på det här förut omnämnda pergamentsbrevet från konung
Kristian (1460), lagrättens utlåtande 1591, Jens Juels missiv om rusttjänsten
(1626) och Jens Sparres om släktens kontribution i likhet med andra
adelsmän (1627).
Ehuru Herman Green egendomligt nog ej företer eller åberopar själva
adelsbrevet, bifaller landshövdingen, Erik Sjöblad, den 14 juni 1701 hans
anhållan, därvid särskilt påpekande, att han ingått adligt gifte. »Alltså
bör han», heter det i skrivelsen, »därefter konsideras till de förmåner med
frihet för mantalspenningar och i andra sådana mål, som dess vederlikar
efter privilegier åtnjuta, fast hans tillstånd och villkor äro vordne medellösa ».16
Herman Olofsson dog 1724. Gift med Börtha Green av Rossö, (död 1761)
sannolikt hans kusin, efterlämnade han tvenne söner, som båda blevo präster.
Den äldste, Olof Hermansson Grén, som var född 1716, blev efter studier
i Uppsala först huspredikant hos frih. Anna Strömfelt, född Taube, och
slutligen pastor vid änkehuset i Stockholm. Död 1758 gjorde han sig bekant
genom sina inlägg i de pietistiska striderna.
Den andre sonen, Arvid Hermanson Grén, var född på Kärreberg 6/2
1719 och blev efter studier i Uppsala prästvigd 1744, varefter han
tjänstgjorde som huspredikant dels hos hovmarskalken Per Filip Hjerta på
Kjellstorp och dels hos baron Palbitzki på Julita gård i Södermanland, där han
höll på att bli innebränd, men räddade sin bibel och nattrock.
Han kallades (1750) av domprosten Hilleström såsom pastorsadjunkt
till Göteborg, där han dock tämligen snart ådagalade en viss böjelse för
herrnhutarnas läror. »Han hade», sades det, »redan under sin vistelse på
Julita» vållat stor oro i samvetena.
Kallad inför konsistorium att stå till svars för dessa »högst farliga och
faseliga läror», synes hans svar »väl anses riktiga, men då det skulle komma
an på att fördöma, ogilla och undfly greve Zinzendorff och hans anhängare,
ville Grén icke tydligen svara». Följden blev, att konsistorium icke ansåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
