Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vande församling, hvilken länets hÖfding egde sammankalla
för att med henne ingå i rådplägning om medlen att
befordra länets ekonomiska väl, skulle det vara naturligt, att
ordförandeplatsen blefve honom tillerkänd. Sådan är likväl
icke den institution, Rikets Ständer, att sluta af deras i
ämnet aflåtna skrifvelse, med landstinget afsett; det är deremot
en inom lagliga gränser beslutande församling, som de önska
att i denna institution se organiserad, och ur denna synpunkt
har äfven nu ifrågavarande förslag blifvit utarbetadt. Den
beslutanderätt, landstinget skulle tillkomma, innefattar väl
icke den följd, att i allmänhet dess beslut ovilkorligen
skulle erhålla bindande kraft; men besluten skola dock
uttrycka landstingets sjelfständiga mening och erhålla
verkställighet, så vidt ej ett högre statsintresse eller allmän lag
deremot lägger hinder. Den pröfning och kontroll, som ur
dessa synpunkter landstingets beslut torde böra underkastas,
och som uti detta förslag under §§ 58—60 äfven är reglerad,
utgör ett hufvudskäl att icke i landstinget insätta
landshöf-dingen såsom ordförande. Det vore att försätta honom i
en falsk ställning, som lätt kan undvikas genom den i sjelfva
verket högre ställning, honom enligt förslaget skulle
tillkomma. Han skulle försättas i en falsk ställning, om han,
efter att i sin egenskap af landstingets ordförande hafva
funnit sina der försvarade meningar och förslag rörande
länets angelägenheter underkända af tingets pluralitet, skulle
i egenskap af landshöfding, vidhållande samma sina åsigter,
anse sig föranlåten att vägra fastställelse på pluralitetens
beslut, äfven om goda skäl för en sådan vägran kunde
anföras. Missförstånd och misstydningar kunde så lätt
der-igenom framkallas och måhända leda till en splittring, som
hvarken för saken eller i allmänhet för institutionen vore
nyttig, och som alltså redan derföre bör afböjas; och då
härtill kommer, att det äfven vore stridande mot andan i
vår lagstiftning att låta samma ärende i två instanser af
samma person handläggas och pröfvas, hafva komiterade»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
