Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon ol ii lu i
Horsens
Av Anita Halldén (S. S. Wilson)
Det var en vinter i Danmark. Jag gästade goda
vänner i den lilla staden Horsens på
Jylland. Det var, för ovanlighetens skull, en
riktig vinter, med snö och 15 grader under noll,
och Horsens roade sig med slädpartier och baler
i gammal god stil. Det var i början av mitt
med-arbetarskap hos Rolf. Han själv var just
utomlands för att fiska upp nya melodier, och jag
hade inte hört av honom på länge. Då fick jag
en vacker morgon ett engelskt nothäfte och
samtidigt ett telegram från Rolf. Telegrammet hade
följande lydelse »Skickar århundradets melodi stop
texten skall vara färdig lördag stop du
avlämnar den personligen till mig hotel Dagmar
hälsningar Ernst».
Detta var fredag morgon. Jag hade alltså en
dag på mig att sätta mig in i melodi och text, och
för att hinna till Köpenhamn nästa dag, måste jag
resa redan samma kväll. Jag kände mig närmast
förargad, och telegraferade omgående svar: »Vill
du ha texten på lördag får du avhämta den
själv —» och så min adress i Horsens.
Där stod jag nu med mitt nothäfte. Det var
förresten en utmärkt melodi efter den tidens smak.
»In Honolulu» hette den, och med förtvivlan i
hjärtat kasitade jag en blick ut genom de danska
salongsfönsterna: en par^k utanför med träden
försilvrade av rimfrost, meterhög snö på gatan och
klingande bjällror och just utanför fönstret hängde
en stor istapp som en jättekristall. Hur skulle det
gå till att skriva om tropisk hetta, vajande palmer
och små nakna svarta flickor i denna snövita kalla
omgivning ?
Å la bonne heure, tänkte jag, nu har jag
åtminstone lite tid på mig, texten får bli som den kan,
och så skickar jag den pr post när den blir färdig,
ty till Köpenhamn reser jag sannerligen inte. Men
hur det var så ringde melodin i mina öron allt
efter som dagen gick. »I Honolulu» . .. gick jag
och gnolade för mig själv, men var gång jag kom
att kasta ett öga ut på den iskalla naturen var det
som all inspiration slocknat.
Då fattade jag mitt beslut. Jag disponerade en
liten vindskammare som gästrum, den var inte mer
än ett par meter i fyrkant, hade sneda väggar och
ett litet, litet fönster i taket, som varken släppte
in sol eller måne. Där stängde jag in mig, och
på mindre än två timmar hade jag diktat om
Ho-nolulus alla härligheter, som om jag aldrig sett
annat i hela mitt liv.
Nå, på kvällen gick jag ut och dansade och
hade hjärtans roligt i det goda medvetandet att
kunna skicka av texten nästa morgon. Nästa
morgon ja! Då stod Rolf i egen hög person och
ringde på vår tamburdörr — för att avhämta sin text!
Och i glädje och gamman stannade han kvar hos
mina danska vänner hela dagen, och när han reste
på kvällen sjöng hela familjen i korus:
»I Honolulu .
går man klädd liksom en zulu,
med ring i näsan
på zuluvis .. .»
Det är många år och många visor sen dess, och
om jag någon gång uttalade mitt tvivel att kunna
variera temat när han gav mig i uppdrag att skriva
en text med innehåll från Sansibar, Sevilla,
Samarkand, Sahara, Marocko, Madagaskar, Valencia,
Tennessee eller någon annan underlig exotisk plats,
då log Rolf så gott som endast han kunde le och
svarade:
»Res du till din vindskupa i Horsens, så blir
det säkert bra!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
