Tal om Bok-Handelen i Sverige / Tal om bok-handeln (1756) Author: Carl Fredric Mennander, Pehr Wilhelm Wargentin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Nådige Herrar!
Mine Herrar!

Alla människor äro naturligen mone derom, at förvärfva sig ära och godt anseende. Någre, som sagt sig förakta all heder, hafva då som bäst varit ärelystne, och i det samma trampat högfärden med en annan större högfärd. Vi söke äran i vår ungdom, som vårt arbetes föremål; vi fordre henne i ålderdomen, som en belöning mot vår förtjenst. Denna är den första begärelsen, som ansätter och den sista, som öfvergifver oss. Denna åstundan födes och dör med oss; och, då vi icke mägte förlänga vårt lefverne, önske vi dock, at

2

kunna göra vårt minne beständigt, at ryktet må sväfva öfver vår aska, och at vår hamn finge njuta samma heder, som våra Personer njutit.

Den sanna äran, som bygges på Dygden, är ock värd de dödeligas högaktning. Äran är en driffjäder i människliga lefvernet. Store och förträffelige gerningar i krig och frid, dem tideböckerne omtala, hafva gemenligen flutit af denna källan. Äran hedrar dygden, och bygger henne throner och altare. Äran är en Fostermoder för flit, snille och tapperhet: hon alstrar alla Konster och Vetenskaper.

Väl kan äran annorstädes lysa med större prakt; men näppeligen finnes på jorden någon renare och tillika mera intagande och smikrande ära, än den J, NÅDIGE HERRAR! MINE HERRAR! här plägen utdela. At vara i Edra Ledamöters antal, och få deltaga i de rådplägningar, som till Konsters och Vetenskapers befrämjande, och altså til hela människo-slägtets nytta, här anställas, är redan heder nog. Men at föra ordet i detta lärda Gillet, och at af et så oplyst Samqväm varda utvald til det enda högsätet här finnes, hvarest eljes lika nit för Vetenskaperna jämnar all heder och gör alla lika, är ännu långt större.

Sådan är, NÅDIGE HERRAR, MINE HERRAR, den äran mig dessa Månader vederfarits. Men som ingen förtjenst eller skickelighet, utan Eder gunst och min lycka tildelt mig detta ärestället; så tilhörer ock hela äran Eder sjelfva, och Eder bör jag den vördsamt hembära. Så mycket

3

mer, som det sker af Edert kraftiga biträde allena och af Edert ädelmod, hvarmed J öfverskylt mina fel, at jag nu lyckeligen och förnögd kan sluta denna min förvaltning.

Dock skal den mig vederfarna, ehuruväl aldeles oförtjenta äran, icke vara hos mig utan verkan. Den skal opelda min hog, til at framdeles söka förtjena det, hvarföre jag nu ej tilfyllest kan tacka.

Efter Lag och plägsed bör detta sista ögneblecket til något nyttigt Tal användas. J ären redan, NÅDIGE HERRAR! MINE HERRAR! vane vid min ofullkomlighet, och jag vid Eder gunst. Jag behöfver altså hvarken bemantla den förra, eller utbe mig den senare; utan beger mig strax bland mina angenämaste tidsfördrif, Böcker och Papper, och tänker kårteligen tala: Om Bokhandelens öden och tilstånd i vårt Fädernesland.

Runornas enfaldighet och likhet med de gamla Joniska Bokstäfver vitnar om deras höga ålder. De älste Nordens invånare voro förmodeligen med dessa sina stafvar och sit skrifsätt redan vid hitkomsten försedde. Ibland de många ämnen, som ålderdomen, innan vårt nu brukeliga Papper och Tryck opfants, betjente sig af til skrifvande, som blad och barck af hvarjehanda trän, vax, skinn, metaller, med mera, var i synnerhet från älsta tider vanligt, at rista sina Bokstäfver i sten och träd. Denna seden hade ock våra Förfäder, hvarom Runstafven och Runstenarne ännu äro ojäfviga vitnen.

4

Dessa ämnen voro väl til sådant bruk ganska obeqväme, och sådane sten- och träd-chrönikor til den forna vitterhetens förvarande otilräckelige; hvarföre ock så väl Skaldernas dikter til skämt och gamman, som deras alfvarsammare lärdomar lades i folkets minne, och hälre munteligen, än genom dessa medel, til efterkommanderna fortplantades. Men vi hafve dock orsak, at tacka de gamla för stenristningen. Ty om de skrifvit sina Runor i mindre varaktiga ämnen, än hårda stenar, hade Munkarnas fåkunnighet och förvända ifver, som opbrände och förödde alt hvad förödas kunde, platt förstört dessa vördade ålderdomens minnesmärken.

Märkeligt är ock det, at våra Förfäder, så länge de ristade sina Runor i träd och annat hårdt ämne, voro närmare til Boktryckeriets opfinnelse, än sedermera, då så väl de, som andra folkslag antagit det vigare skrif-sättet på Pergament och Papper. En inskuren Bokstaf kan anses för en Styl-Moder. Hade de gjort i stället för urgröpta ophöjda Bokstäfver, sådane som på mynt finnas, och inskurit orden från höger til vänster på Österlänningarnas vis, eller i den ställning, som Vände-runorne hafva, samt sedermera med tjenlig färg öfverstrukit raderna, och under en Präss aftryckt dem på fuktadt Papper, Pergament eller annat härtil dugeligt ämne, hade de tillika blifvit ägare af hela Boktryckeriet, sådant, som det hos Chineserne länge varit i bruk, och sådant som det

5

var i Europa, då konsten först opfants. Löse och rörlige Bokstäfver, jämte annan sedermera tilkommen förbättring, hade gifvit dem konsten, sådan som den nu är. Så synes oss konsternas opfinnelse efteråt lätt och ringa, som likväl kåstat otrolig tid, snille och möda.

Efter Christendomens införande roade sig, så hos oss, som annorstädes, Munkarne i sina Klöster med Böckers sammansättande och afskrifvande. Sedan Boktryckeriet var upfunnit, försågo Utlänningarne, och i synnerhet de närmaste Tyska städer oss med, efter den tidens smak, nödiga Böcker, som förnämligast bestodo i Brevarier, Legender och Missaler. Och när något sådant arbete hemma författades, blef ock det Utrikes uplagdt.

Boktryckeri-Konstens inflyttning til Sverige skedde genom Riksföreståndarens STEN STURES den äldres och Archie-Biskopen JACOBS prisvärda försorg, och plägar föras til år 1483. hvilket åratal den älsta hos oss trykta Boken, om hvilken vi ännu äge kunskap, företer. Som de förste Mästare i denna Konst reste sjelfve omkring, at afsätta sina förlager, hvilket i synnerhet om JOHAN FAUST är bekant, hvilken med den första uplagan af Bibeln reste från Mayntz til Frankrike, så är ock troligt, at de äldste Boktryckare, som någon tid uppehöllo sig eller hade sina verk här i Sverige, som JOHAN SNELL, JOHAN FABRI, med flere, gjorde det icke allenast i afsigt, at här trycka några Böcker, utan ock at föryttra sina

6

Utomlands gjorda förlager. Och altså kunna desse anses som de första våra Bokförare.

Imellertid uprättades i Klöstren och vid Cathedral-Kyrkorne efter då varande tilstånd vakra Bibliotheker, som i Alvastra, Varnhem, Vadstena, Strengnäs, Stockholm, Åbo, Lund och flerestädes. I synnerhet var Benedictiner-Munkarnas Bokförråd i Roma-Klöster vid Visby ansenligt, hvarest, efter VASTOVII intygan, 2000. gamla Böcker, utom et stort antal nyare, förvarades.

Konung GUSTAV den förstas regering blir evärdeligen i Svenska Historien et det märkvärdigaste tidehvarf. Våld hade förenat sig med Vidskepelse. Det förra hölt kroppen fången, den senare sinnet. GUSTAV frälste oss lyckeligen från bägges bojor. Religionen, Statsförfatningen, Hushålningen och Literaturen fingo nu et annat och förbättradt skick. I alla dessa delar var Konungen sig lik och lika stor. Som han sjelf var en lärd Herre, så älskade han ock, samt befordrade alla nyttiga idrotter och Vetenskaper. Desse begynte nu flytta sig öfver sina gamla gräntsor, och fästa sina bopålar i Norden. De Göther, som Utomlands under sina krigsfärder fått namn af Vetenskapernas förstörare, blefvo nu hemma deras dyrkare. Ibland annat upmuntrade GUSTAV den hos oss ännu späda Boktryckare-Konsten, som til hans tid icke lefvererat någon enda Bok som dugde; men nu tog denne vackert til, i synnerhet genom OLAI och

7

LAURENTII PETRI flit, och uplagde åtskilliga nyttiga skrifter. Han lät ur Klöster och Kyrkor samla tilhopa gamla skrifter och pärme-bref, samt de dagböcker, som Munkarne fört öfver märkvärdiga händelser, och gjorde derigenom början til Riks-Archivum. Troligt är ock, at samme store Konung lagt grunden til det Kongliga Bibliotheket, hvilket sedan af hans Söner, som alla hade kärlek för Vetenskaper, vackert förökades.

Således begynte, efter en lång Påfvedömmets natt, nyttiga Vetenskapers ljus at dagas i vårt Fädernesland. Sådant skedde, genom Försynens styrelse, på en beqvämlig tid. Ty kårt efter Reformationen företog sig den Påfviska Stolen, at medelst än strängare förbud, än förut varit gifne, förqväfva Lärdomens upkomst och nyttiga Böckers utgifvande, samt omskantsa sit välde. En gammal sed hade det väl varit, at förbjuda för skadeliga ansedda Böcker. Så finne vi, at CONSTANTINUS förbudit ARRII, ARCADIUS EUNOMIERNES och MANICHÆERNES, samt THEODOSIUS NESTORII Skrifter. Påfvesätet hade ock redan länge nog sökt tilvälla sig allena denna myndigheten. Men derifrån kastades bannstrålar i gemen på alla kättare och vilfarande, utan at vissa Auctorer och skrifter namngåfvos. Sådant kunde icke annat, än föda oreda och ovisshet, hvilka Böcker voro lofgifne, och hvilka man borde akta sig före. Detta föranlät Konung PHILIP i Spanien, år 1558. befalla de Spanske Inquisitorerne, at

8

genom Trycket utgifva en upsats på alla förbudna Böcker. Följande året kom ock genom Påfvens PAULI den IV:des anstalt en sådan förtekning ut i Rom. Men den blef så lång och närgången, at knapt någon god Bok återstod, den man, utan hot af förtappelse, fick öpna. Ty häri bannlystes icke allenast de med rätt eller orätt för kätterska hålne Böcker, ibland hvilka de, som uptäckte Romerska Kyrkans förfall och försvarade Öfverhetens rättigheter, icke fingo sista rummet; utan ock en stor hop verldsliga ämnen handterande, ja af Inquisitions ämbetet och Påfvarna sjelfva förut gillade samt almänt godkände Scribenter. Hade någon fattig Auctor i minsta måtto råkat förse sig, blef alt det han skrifvit strax ratat och fördömt. Samma öde öfvergick Boktryckarne. Hade en Boktryckare uplagt en enda misstänkt Bok, ansågs hela hans Tryckeri för smittadt. Sextio två Boktryckare upräknas i denna stadgan, hvilkas alla förlager, af hvad Auctor, i hvad Vetenskap och på hvad språk som hälst de voro utgifne, blifva fördömde. Lycklig var en sådan, om han sjelf med lifvet undslapp. Någre hafva måst med döden omgälla, at de tryckt Bibel-öfversättningar. PAULI efterträdare PIUS den IV:de hänsköt väl detta stränga förbodets skärskådande til Tridentiniska mötet; men derpå blef icke bot skaffadt. Snarare är denna listan på förbudna Böcker altid vorden tilökt, och Inquisitionen, i de Länder der den är införd, räknar för sin

9

skyldighet, at hålla sträng hand deröfver. Dess grymhet torde til en stor del hafva vålt den olyckan, som i fjol, just Allhelgon-dagen, då detta Tribunal plägar på så många olyckeliga verkställa sina blodiga dommar, öfvergick en ansenlig stad; men tillika, för de många handelsådrors skull, som derifrån til andra Nationer kringspridas, åstadkom skakning i hela Europa.

Då vi ifrån en så ohyggelig förestälning vände våra ögon tilbaka på vårt älskade Fädernesland, möter oss en behageligare utsigt. Vetenskaperne och deras idkare voro nu icke allenast befriade ifrån et så barbariskt tvång, utan blefvo ock med all sorgfällighet upmuntrade och understödde. De stältes dock därjämte under den skäliga och noga upsigt, som himlalärans förvarande i sin renhet, dygdens beskydd i sit värde, regeringssättets stadgande i sin jämna gång, samt allmänna roens bibehållande i sit lugn, nödvändigt fordra. Sådant hindrar icke utan befordrar Vetenskapernas framgång; och all frihet i skrift och tryck, som antastar dessa orörliga och helgade sällhetens grundvalar, bör anses som et straffvärdt sjelfsvåld.

Dock aflopp icke denna stora förändringen, då okunnighet och vidskeppelse landfördrefs, men nyttiga kundskaper intogo deras rum, utan alt buller och motstånd. De vid sit ordagräl vane Munkarne ville icke finna sig härvid; men Konung GUSTAV gjorde alla deras anläggningar til intet. Under Konung JOHAN

10

togo de tilfället i akt, och sökte då, i synnerhet Jesuiterne, at undergrafva Lärdomens upkomst i Sverige. Derföre bårtsnattade de från Bibliotheket i Stockholm det bästa der fants. Men under SIGISMUND vågade de gå längre. De lade, fast förgäfves, råd om Tryckeriernas förstörelse i riket, som det säkraste medlet, at hindra Evangeliska sanningens utspridande, och i synnerhet Upsala besluts tryckande. Deremot inrättade de Bibliotheker efter sin smak i sina Collegier.

Men jag hinner icke gå igenom Tryckeriernas och Bibliothekens öden i Fäderneslandet. Det hafva andre gjort för mig. Det hörer icke eller egenteligen til mit göremål.

Det allena bör jag tillägga, at under den store Konung GUSTAF ADOLPHS och Drottning CHRISTINAS Regering ibland annat krigs-rof jämväl åtskilliga ansenliga Bibliotheker flyttades til Sverige. Och ehuruväl det som med trumman var kommit, gick innankårt til största delen med pipor bårt; så bör likväl stora och präktiga så offenteliga som enskylta Bibliothekers början hos oss föras til detta tidehvarfvet.

Egne Tryckerier kunde icke ännu stort bidraga til Lärdomens tilväxt och förkåfring. Jämväl sedan flere af dem på åtskilliga orter blifvit inrättade, förflöt likväl en lång tid, på hvilken desse antingen icke hunno eller ville sträcka sina förlag längre, än til de nödigaste böcker i Religionen. I början fordrade ock sjelfva

11

tidernas belägenhet, emedan först de Påfviske och sedan Calvinisterne sökte oroa vår Församling, at den på egit språk blef i rena Läran förvarad och stadfäst. Til samma ändamål tjente ock åtskilliga då skedde öfversättningar af främmande böcker; at nämligen visa vår Läras öfverens-stämmelse med de Församlingar, för hvilka Evangelii Ljus först upgått.

Men nästan alt annat, som hörer til Lärdom och Vitterhet, skulle Utlänningen förse oss med; hvilket skedde i förstone genom sådana hans Handels-Expediter, som icke en gång satte sig här fast neder, at förtära i landet någon del af den vinst de däraf ophämtat. Förlusten var så mycket större, som desse införde icke allenast oinbundna, utan ock bundna böcker. Sådant gaf Drottning CHRISTINA anledning, at 1652. tilstädja, på det åtminstone inbindningen måtte ske i riket, at Bokbindarena fingo taga del i Bok-handeln. De Svenske lärde voro hela denna tiden tvungne, at sjelfve, ofta med dryg kostnad och skada, vara sina skrifters Förlagsmän, antingen hemma, eller ock utrikes, där all arbets-lön och vinst på sådana Svenska Varor då stannade.

Om sjelfve Schole-böckerne måste vi länge se Utlänningen i händerna; och väl vore, om ej så skedde til någon del ännu. Desse äro väl til mästa delen små, och tyckas, vid första påseende föga betyda; men göra likväl, genom den myckenhet som af dem behöfves, en ansenlig del af Bokhandelen. Ännu vid slutet af förra Seculo bar

12

JOHAN HENRIC VOIGT i Bremen namn af Konungens i Sverige Mathematicus, och han försåg oss utifrån med Almanachor.

Näppeligen finnes något tydeligare vedermäle af det förakt, hvarunder Handelen i gemen legat i Sverige, än det, at man in til vår tid knapt skall kunna upvisa en enda infödd Svensk, som varit Bokförare. JOHAN MARTIN STENIUS förklarade sig väl i Drottning CHRISTINÆ tid hugad för denna Köpenskapen, och sökte tilstånd, at uprätta en Boklåda i Upsala. Men hans goda upsåt kom icke til verkställighet. Än i dag ser man ingen Svensk ungdom inöfvas i denna Handels-grenen, ehuru den torde vara hvarken den nedrigaste, eller den minst fördelaktiga.

Däremot voro utländske Bokförare redan inne i Konung JOHANS tid. Sådane voro jämväl HERMAN SULKENS och JOHAN TILE, som kåstade på åtskilliga Böckers förlag, den förra vid 1599. och den senare omkring 1622. samt PETRUS STABYENSIS, som undfick 1616. Privilegium på en Boklådas anläggande i Upsala. Drottning CHRISTINA var i synnerhet mon om Bok-handelns befrämjande; därföre böd hon först Elzevirerne, och sedan Bleauerne och Wetstenierne vackra vilkor, under hvilka de skulle få här drifva sin Handel; men de funno icke sin räkning därvid. Hon gaf ock JOHAN JANSON och CHRISTOPHER EUSEBIUS TALISCH tilstånd, at samfält i Stockholm och Upsala inrätta Boklådor, och hålla sig en

13

egen Bokbindare. Vid samma tid bekom jämväl den nyligen anlagde Academien i Åbo sin första Bokförare, hvilken jag funnit två märkeliga vilkor vara af Consistorio förelagde: först, at han skulle edeligen upgifva böckernas rätta värde, och så åtnöja sig med en skälig utsatt Pro-cent. Dessutom förbandts han, at, när så behagades, taga spannemål efter Stadsens Pris i afbetalning för sina böcker. Denna Varan kunde altså då ännu utskeppas til dem, från hvilka vi nu med så dryg kåstnad måste den årligen köpa.

1680. hade Bokförarne i Stockholm hunnit så långt, at de, som utomlands brukeligt var, begynte af Trycket utgifva årliga förtekningar på de hos dem befinteliga Böcker. Våra egna Tryckerier började ock nu småningom sträcka sin omsorg til Vetenskaperna, och man såg många vackra arbeten utkomma. Dels bestod Cronan Förlags-omkostningarne, som i synnerhet skedde med några Bibel-editioner, och åtskilliga verk i vår Historie och Ålderdomar, dels gick tryckningen för sig för Auctorens eller någon Förläggares räkning. Men sällan fölgde derpå sådan afsättning, at Förlagsmannen blef skadelös. Okunnighet och egennytta lade ock åtskilliga hinder i vägen för ett så nyttigt företagande, som vår Literaturs uphjelpande var. BURCHARDI, som bland Boktryckare gick längst i skönt tryck och papper, samt var med förlager vågsammast, hade ock största känningen däraf. Han förlade

14

så i Böcker sin egendom, at han icke kunde den igenfinna.

Om den nyare tidens Boklådor i Sverige, den som HENRIC CURIO uprättade i Upsala, eller om den Langiska, Weidmanska och Ruffwormska, hvilka två senare nu äro förvandlade i den Lochnerska och Kiesewetterska, samt flera andra, är onödigt at vidlöftigt tala.

Sådant har Bok-handelens tilstånd varit intil våra tider. Ju längre man går med tankan härutinnan tilbaka, ju mindre och drägeligare har skadan varit. De Studerande voro fordom få, och behöfde et ringa antal böcker, emot den myckenhet, som vår tids lärde, i synnerhet i vissa Vetenskaper, betarfva. Lärdomen är nu i annat tilstånd, än at man kunde behjelpa sig allena med Bibelen, ARISTOTELES PLINIUS, PLUTARCHUS och PTOLOMÆUS, i hvilka hela PHILIP MELANCHTONS Bibliotheque säges hafva bestått. Ju längre verlden står, ju mera ökar sig ock Bok-behofvet; hvarföre tider blir, at tänka på bot emot Utlänningarnas vinst i denna delen.

Nu på en kårt tid, och i synnerhet under vår välsignade Frihets-regering, har ock saken redan mycket förändrat sig. Boktryckeriet hos oss har nu undsluppit Skrå-ordningar, och är försatt i den frihet och det anseende, som en så ädel Konst förtjenar. Våra Prässar röras nu af Svenska händer. De svettas icke under blåtta öfversättningar, utan ock under våra

15

Inhemska Lärdas arbeten, som nu finna så länge saknade Förlags-män och belöning; samt icke allenast utsprida Lärdom och Vitterhet hemma, och göra oss til et uplyst folk, utan ock sätta oss i samma anseende hos främmande Folkslag. Våra Lärdas arbeten äro för Utlänningarna så begärlige, at åtskillige, de vittraste ibland dem, af otålighet at inhämta deras innehåll, icke hunnit afbida öfversättningarna deraf på sina språk, hvilka dock ske nog skyndsamt, utan begynt lära sig det Svenska.

På et annat ställe och för andra Åhörare kunna orsakerne til en så lyckelig Förändring förklaras. Men här passar det sig icke. Jag bör dock säga det, som hela verlden vet, at denna Kongliga Academiens Handlingar och Tal, Dess ingångne närmare förbindelser med de lärdaste Män af främmande Nationer, samt åtskilliga dess Ledamötets enskyldta arbeten, står sådant förnämligast at tilskrifva.

Jag hinner icke omnämna de många och hälsosamma författningar, som Öfverheten gjort i nyare tider til inrikes Literaturens uphjelpande; icke eller det bistånd den haft af Lärda och Konstnärer.

Det bör jag dock ej aldeles förbigå, at vi redan sett en början til Skrift-gjuterikonsten genom Directeuren MOMMAS försorg, och kunna upvisa åtskilliga med hemma graverade och gutne bokstäfver tryckta böcker. Det säges väl, at redan HENRIC KEISER, Fadren, och JOHAN KANKEL, Boktryckaren på

16

Wisingsö, skola varit i Form-snidare och Stylgjutare Konsten väl förfarne. Men man vet icke, om de lämnat däraf något vedermäle.

Herr SALVIUS bör ock få beröm därföre, at han begynt förändra den härtils öfliga Bokhandelen för Contant eller på Credit i en årlig Bytes-handel. Försöket har så lyckats, at han på et år allena kunnat utskicka för 4000. Rdlr i Sverige tryckta böcker, och på sådant vis kommit sig til en vacker Boklåda jämväl af utländska böcker.

Vi hafve ock redan sett vackra prof af hemma gjorde Graveringar och Koppar-stycken. Men alt detta behöfver dock vidare tilväxt och upmuntran.

Utomdess återstår här ännu mycket at göra; ty sjelfva Bok-handelen, på den fot den härtils varit och ännu drifves, utgör en ingalunda föraktelig del af Rikets Under-balance. Sant är likväl, at det som vi til kroppens beqvämlighet och vällust årligen utifrån förskrifve, mångfalt mera kostar, än det, som på dessa sinnets nöjen, böcker och läsning, plägar användas. Jag äger väl icke några vissa grunder at fota min räkning uppå, men tror mig dock icke mycket fela, om jag sätter, at årligen köpes utifrån åtminstone för 200000. Daler Kopparmynt böcker ock tryckta saker. Då sedan i öfvervägande kommer, hvad våra egna Tryckerier ännu kunna af främmande händer betarfva, samt det, hvarom Bokbindarne, åtminstone til god del, pläga anlita grannarna,

17

som Papp, Spån, Bok-gull, Läder, Pergament, med mera, kan jag icke taga detta alt tilhopa under 80000 Daler Koppar. Mycken upmärksamhet förtjenar ock vidare sjelfva papperet, som icke allenast til Tryckerierne utifrån behöfves, utan ock hvars bruk dessutom på alla händer så mångfalt, emot våra Fäders tid förökt sig. Våra egna Pappers-bruk, ehuru långt de äro stadde ifrån den fullkomlighet de borde hafva, begynna väl til någon del stoppa detta behofvet, men så inkomma likväl ännu, efter et tagit Medium af Åren 1752. 53. och 54. årligen vid pass 27000 Ris Papper. Om hvart tages til 10. Daler Kopparmynt, blir Summan 270000. Daler.

Vår årliga förlust i denna delen lärer altså stiga inemot två tunnor gull. Obilligt vore at påstå, det vi icke göre oss af denna Handels-vara ansenlig nytta. Men den är likväl icke sådan, som kunde på et synbart sätt ärsätta den häraf skedde Nationele penninge-förlusten.

Det är ofta och af många öfvertygeligen bevist, at vår undervigt i handelen aldrig kan genom andra medel botas, än genom utrikes Varors införsels förminskning, samt de inhemska afkastningars och tilvärkningars förökande och utskepning. Desse omständigheter vil jag ock hålla mig vid, i den lilla Handels-grenen, som nu ligger under mit betraktande.

At aldeles förbjuda utländska Böckers införsel tager icke lag. De Lärde ibland oss, som arbeta för Vetenskapernas tilväxt och

18

utspridande, kunna aldrig ombära främmande språk och böcker. Vi äre ock ännu vida stadde från den lycksaligheten, at äga Vetenskaperne, så långt de äro för Allmänheten nyttige och brukbare, på vårt Moders-mål. Men denna många välfintas önskan kunde dock snart nog vinnas. Språket begynner redan blifva snygt och lämpeligt til Vetenskaper. Om de skickeligaste Män i hvarje Lärdoms-gren, kände för tydelighet och grundelighet, blefve upmuntrade, at författa först en liten inledning til begynnares behof, och sedan en utförlig Afhandling af hvarje Vetenskap, vore saken i det mästa vunnen. Om Boktryckerierne eller Bokhandlarena icke rådde med Förlagen af dessa senare, torde någre förmögne Private sammanträda i en Societet, och sticka häruti sina medel. Eljest tyckes mig, at en Summa penningar på lån af det allmänna vore här icke illa använd, om det ock skedde utan Interesse. Sedan kunde årligen de förbättringar och den tilväxt, som hvarje Vetenskap ärhåller, särskilt för hvar utgifvas. Dessa får man anse som hufvud-böcker. Men et stort och öppet fält blir qvar för våra Lärda, at visa i Vetenskapernas delars särskildta Afhandling, styrka och djupsinnighet, samt i Vitterhets-arbeten qvickhet och behagelighet.

Sådane Originale Svenske böcker skulle göra Nationen större heder, och vara nyttigare, än främmande arbetens öfversättningar, som altid förlora något af sin styrka i Versionen,

19

och lämna rum för åtskilliga förbättringar, dem man likväl vid en annans Verk icke så beqvämligen kan anställa. En Öfversättning liknar ofta afviga sidan på en Tapet, som föreställer en matt tekning af de vackra bilder, dem rätta sidan företer i sin fulla glants.

Dock förkastar jag härmed icke alla öfversättningar. De hafva ofta sin stora nytta, i synnerhet, då man förut ser, at någon främmande Bok vil blifva begärlig, då vore bättre, at den genast hemma antingen eftertryktes eller öfversattes, än at en myckenhet exemplar deraf finge draga penningar ur Landet. Vi borde ock nu redan begynna, at tillägna oss, genom goda öfversättningar, de gamle Grekers och Romares arbeten. Stor sak, om vi icke just hunne likna dem i vältalighet, allenast vi blefve ägare af gamla Athens och Roms smak och patriotiska tänke-sätt, och genom deras efterdömen finge många Svenska Phocioner och Aristider, många Catoner och Scipioner.

Så litet vi kunne vara främmande Böcker förutan, så väl kan den myckenhet, som deraf oss årligen påföres, inskränkas. Ibland Böcker är en stor mängd, som liknar onödig Utländsk granlåt i kram-handelen. Många af dem äro icke eller olika främmande kåstbar mat och dryck, hvilken är äfvenså känbar för pungen, som skadelig för hälsan. Vi lefve i en bedröfvelig tid, då fräckhet i tankarne iklädt sig tanke-frihets namn. Intet är så heligt, som den icke antastar; ty hon söker undergrafva

20

sjelfva Religionens, dygdens och människliga samhällets grundvalar. Hon törs icke visa sig i sin egen vederstyggeliga skapnad, derföre inblandar och förgömmer hon sit förgift bland andra nyttiga saker, samt missbrukar vältaligheten och en lekande penna til dess förgyllande. Härigenom har hon besmittat mången, och en beklagelig förfarenhet vitnar, at de hälsosamma och stränga förbud mot så skadeliga Böckers införande icke haft sin fulla verkan.

En stor hop onyttiga Böcker kunde vi ock väl umbära. Med sådana förspilles icke allenast penningar och tid onyttigt vis; utan de förmå ock vränga och fördärfva Folkets smak, som icke så lätt åter ställes til rätta. Sedan Boktryckerierne, i synnerhet hos våra grannar Tyskarne, så förökts, at år 1740, då Boktryckeri-Konstens tredje Jubelfest firades, der redan funnos flere Boktryckare, än åren voro, til hvilka sjelfva Konsten hunnit, måste alla dessa til en del vidlöftiga verk hållas i en jämn och ständig gång. Dertil förslå icke gode och nyttige Böcker, som i alla tider varit få och sällsynte. Härigenom sker, at verlden fylles med årligen utkommande antingen medelmåttiga eller slätta och odugliga Böcker, genom en hop half-lärde, som stå i Bokhandlarenas såld, eller dem en fåfäng ärelystnad drifver härtil. Imedlertid sättes på dessa falska varor god stämpel, igenom präktiga titlar, berömde mäns företal och Recommendationer, smikrande omdömen i Journalerne, och flere sådana påfund, som ofta

21

bedraga til sig köpare. Denna olägenhet vore botad, om alla, som förlägga och föryttra Böcker, ägde redeligt upsåt, förknippadt med nödig insigt i Vetenskaper, at sjelfve pröfva de Pappers varors halt, med hvilka de ärna drifva köpenskap. Imedlertid torde den kunna til någon del förekommas igenom en lärd Dagbok, til hvars utgifvande flere vittre Män af särskilda Vetenskaper skulle förena sig, och hvari kårt samt med all opartiskhet, de inkommande Böcker sit rätta värde skulle tildömmas. En sträng critik är nödig mot sådana främmande Böcker, samt hvarest för mycket skrifves och utgifves. Större frihet och lindrigare omdömmen komma til måtta der, hvarest ännu skrifves för litet.

Så rike våra Boklådor äro på nyare böcker, så stor brist finnes gemenligen i dem på äldre. Igenom en vidsträkt brefväxling och tidig kundskap om Utrikes skeende Auctioner, kunde de älsta och bästa editioner, samt rara Böcker och handskrifter, som äro välbestälta Bibliothekers rätta prydnader, införskaffas.

Igenom välförsedda Boklådor af inbundna Böcker, der man, som Utrikes sker, för en liten afgift finge låna, hvad som behöfves, skulle icke allenast fattige Studerande tilflyta mycken förmån, utan ock Utländska Böckers åtgång vackert förminskas. Man vet, huru ledsamt det är, at undersöka en rå och oinbunden Boks invärtes värde. Man spenderar helre någon daler på sjelfva Boken, än

22

underkastar sig det besväret. Ofta behöfver man ock en Bok allenast på kårt stund och i visst hänseende, och är tvungen, då den ej annorlunda står at tilgå, at köpa den samma. Eljest låter man det väl blifva.

Men på det vi måtte hafva något at gifva Utlänningen tilbaka, för det han förser oss med, är hälsosamligen förordnadt, at i Landet utarbetade Böcker skola hemma tryckas, men icke på främmande orter upläggas, eller sedan til försäljande hit införas. Äfvenså har England förbudit Utrikes eftertrykta Böckers införsel; och et dylikt förbod mot Utomlands tryckta Danska Böcker finnes redan i Konung CHRISTIAN den IV:des recess. I detta afseende, at vi måtte äga begärliga gengåfvor, til Bokhandelens forsättande hos våra grannar, måste våra Tryckerier vinnlägga sig, at befria sina förlager från alla fel, och tildela dem sådan snygghet, som kan täfla med de Nationers, hvilka i denna delen förvärfvat sig största anseende. Härtil skulle ock det bidraga, om vi skrefve mera på Utländska Språk, än nu förtiden brukeligt blir. Åtminstone borde nyttiga Svenska Böcker strax öfversättas hemma och här tryckas; men deremot synas de Utrikes skedde versioner af våra Böcker förtjäna förbud; emedan de icke allenast göra främmande profit, utan ock skada våra Tryckerier, så vida de, i anseende til bättre pris på redskap och lindrigare arbetslöner, kunna väl til en tredje del undersälja deras förlager. Nu innom få år äro åtminstone fiorton

23

större och mindre Svänska arbeten på Tyska, och en del jämväl på andra Språk, öfversatte. Hade vi sjelfve här hemma besörgt om förlagen, skulle ock vinsten deraf oss tilflutit. Men nu få vi i stället kännas vid ansenlig skada. Et exemplar af Svenska uplagan på dessa Böcker kåstar här tilsammans vid pass 330 Daler. Om man sätter, at 50 exemplar af öfversättningarna komma in i Riket och här föryttras, blifva äfven så många hos Svenska Förläggarne oförsålde liggande, och i dem et capital af 16500 Daler; hvilka penningar deremot til största delen flyta ut ur Landet.

Til den ändan åter, at vi måtte kunna hålla köp med Utländske Bokförare, vore efter min tanka nyttigt, om nu i början på de utgående hemma tryckta Böcker skulle bestås, som med flera andra varor sker, exportations præmier. Derigenom torde ock det mycket öfverklagade dyra priset på Svenska Böcker här hemma något lättas. Ty en Svensk Förlagsman kan icke, som sakerne ännu förhålla sig, handla med Utlänningen utan sin förlust, och lärer söka, at taga denna skadan igen på de Böcker han hemma försäljer.

Ibland de vid våra Academier utkommande Disputationer, äro månge, som torde blifva Utomlands begärlige, och lofva en viss afsätning. Våra Bokhandlare kunde så mycket säkrare vinna härvid, som de behöfde allenast bestå afdragnings kåstnaden och Papperet, emedan Auctorerne sjelfve pläga kåsta på sättningen.

24

Men til våra Böckers utspridande och ymnigare afsättning här hemma, samt til förhindrande deraf, at Böckerne, medelst det de gå genom flera händer, icke må resa sig i priset, synes vara nödigt, at Boktryckeri Societeten skulle förena sig, til at bruka den dem allernådigst förunta friheten, at sjelfve sörja för afsättningen på de Böcker, som de uplagt, på det sättet, at icke allenast här i Stockholm, utan ock i alla större städer i Riket, i synnerhet där Academier eller Gymnasier äro, samfälta Boklådor höllos, hvarest alt, som hemma förlagt är och til köps finnes, stode på et ställe at tilgå. Detta skulle icke allenast bespara för dem sjelfva de betjenter de nu hvar för sig hålla, utan ock lisa köparenas möda, som nu måste på flere ställen ihopsöka det de åstunda, och ofta icke kunna veta hvar det finnes. Ännu större beqvämlighet vore det för köparen, om Böckerne höllos i Boklådan fale inbundne eller åtminstone häftade, då man ock vore säkrare, at undslippa defecter.

Men fruktan, at missbruka Edert tålamod, NÅDIGE HERRAR! MINE HERRAR, befaller mig här stanna. Jag kan göra det så mycket nögdare, som ingen tvifvel är, at i vår uplysta tid, då med så mycken ifver och täflan arbetas på Fäderneslandets upkomst, jämväl Boktryckerierne och Bokhandelen så innankårt röna större bistånd, än jag kan förese och nämna.

25

En lyckelig efterverld tyckes vara förhanden, då Svenske Lärdas arbeten, på godt Svenskt papper och med sköna af Svenskt metal gjutna Bokstäfver tryckte, til ymnighet och för godt köp skola blifva här hemma försålde, och jämväl til långväga främmande orter med vinst kringspridde, samt mot de bästa deras Böcker eller redbara penningar förvandlade; Då Svenska kopparen skal bringas til den högsta förädling som möjelig är, derigenom, at märkeliga ting och händelser, men i synnerhet våra Konungars och stora mäns bilder och bedrifter, blifva af de förfarnaste mästare deri grafne.

Sådane tilvärknings ämnen tryta oss icke. Vår tid, då alt detta kan anses vara i sin början, intygar ock nogsamt, at Svenska hufvuden och händer icke eller skola saknas. Då desse våre efterkommande se på oss tilbaka, skola de snarare äga orsak, at förundra sig deröfver, at vi kunnat gå så långt, än at förtryta, det vi icke gått längre.

Vi blefve säkert snart nog alla Folkslag öfverlägsne i Bokhandelen, om vi ägde många Böcker af det värde, som den har, hvilken Riksens Högloflige Ständer under detta quartal behagat i handskrift förära til Kongl. Vetenskaps Academien, och som genom Dess försorg snart blir färdig från Trycket; nämligen fullkomlig samling af de Bref, hvarmed en Svänsk Mentor leder vår dyra Cron-Prints steg från steg up til den rätta Konunga högden. Men en enda Bok, så hederlig för

26

vårt Språk, land och Folk, så nyttig för hela människo-slägtet, står ej at förmodas i hvar manna-ålder. Den delen, som af detta oskatbara arbetet tilförene utkommit, äger redan allmän högaktning, och är en klenod i alla Bibliotheker i Europa.

Et annat vedermäle af Riksens Höglofl. Ständers gunst för Academien hafve vi under denna tiden rönt derutinnan, at, på det vi icke måtte sakna vår värda EKSTRÖM hel och hållen, ytterligare understöd för hans anläggningar och Ämnesvänner blifvit beviljadt.

Herr MOMMA har förärat til Academien vår allernådigste Konungs och Skydsherres Museum, samt den Danska Vitruvius.

Til slut önskar jag Kongl. Academien all sällhet och vältrefnad, och mig, at i Dess gunst altid få vara innesluten.