Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 O. WIESELGREN
försåt lyckligen räddade privatdetektiven med det fenomenala
kriminalistin-geniet och den aldrig svikande sinnesnärvaron. Till detektivromanens
underklass höra ett otal andra individer af mera misstänkt beskaffenhet, Nat
Pinkerton, Wanda von Brannburg, »Deutschlands Meister-Detectivin», och
framför allt den celebre Nick Carter, som för ett par år sedan i vårt land
var föremål för en så stor uppmärksamhet. Någon egentlig artskillnad
mellan dessa hjältar har den opartiske granskaren emellertid särdeles svårt
att upptäcka.1
Vi ha nu i korthet tagit en öfverblick öfver de tre hufvudingredienser,
som i samband bilda den egentliga grundvalen för den moderna
kolportage-romanen. Det gäller nu att söka komma på det klara med, hvarför just
dessa element förmå att utöfva en så stark lockelse på de breda lagren af
den läsande publiken.
Något som vi därvid från början kunna konstatera är, att denna
allmänna böjelse för litteratur af det slag, som i det föregående varit föremål
för behandling, ingalunda är ett just för vår tid karakteristiskt fenomen.
Långt tidigare kan man hos oss spåra liknande tendenser. I Silows
sammanställning af Tegnérs boklån under hans vistelse i Lund2 kan man finna
en mängd ganska talande exempel på, hvad man då läste äfven i de kretsar,
som med skäl kunde göra anspråk på att räknas till de högst bildade. Tegnér
lånade nämligen böcker icke endast för egen räkning utan var äfven
tjänstvillig nog att till sina vänners och kanske ännu oftare sina väninnors
förnöjelse från universitetsbiblioteket taga med sig en mängd arbeten, som eljest
på grund af bibliotekets lånereglemente voro undantagna från utlåning, och
bland dessa finner man en hel del saker af tämligen apokryfisk
beskaffenhet. Lewis’ Munken står i lånejournalen sida vid sida med Anne Radcliffes
spökhistorier, Vulpius företrädes af flera bland sina mest bekanta
röfvarhistorier — Rinaldo Rinaldini och Röfvaranföraren Glorioso figurera bägge
på listan —, och Zschokkes bekanta roman med den tämligen kuriösa titeln
»Kuno von Kyburg tog den halshuggnes silfverlåck, och blef den Hemliga
Domstolens förstörare» saknas icke heller, — flera andra af samma rang och
heder att förtiga. Böcker sådana som dessa lästes både af Tegnér själf
— åtminstone ger ett yttrande af Martina von Schwerin i ett bref till
Brinkman detta vid handen — och af hans vänner som tidsfördrif och förströelse-
1 Till kriminalnovellens förhistoria jfr Friedrich Depken, Sherlock Holmes, Raffles
und ihre Vorbilder. Ein Beitrag zur Entwicklungsgeschichte und Technik der
Kriminaler Zählung. Heidelberg 1914. (Nr. 41 af Anglistische Forschungen, hrsg. von J. Hoops.)
2 Tegnérs boklån i Lunds universitetsbibliotek. Bibliografiska anteckningar i
Tegnérforskningens tjänst af Alvar Silow. Upsala 1913. (I: Upsala universitets årsskrift 1913.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
