Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
AARNO MALIN
England uppgifves han hafva kommit till användning som skolauktor.1
Medeltidens förmåga af allegorisk interpretation är bekant; man förstod att med
en otrolig skicklighet förklara allt till det basta. Men det skulle höra till
de intressantaste monumenta paedagogica medii aevi att vinna besked därom,
huru magistrarna på detta vis explicerade äfven Maximianus.
De talrika manuskripten af Maximianus utgöra äfven ett tecken på
hans stora popularitet. Några gamla finnas emellertid ej; de sletos —
påstår en af elegikerns nutida utgifvare, Behrens — sönder under flitig
användning och ersattas med nya afskrifter. De äldsta kända handskrifterna
härröra från ll:te, men de flesta från 12—14 årh.2 Först på 1400-talet börja
bättre skalder undantränga honom, med det resultat att Pomponius Gauricus
år 1501 i Venetien kunde tillåta sig att trycka hans elegier med angifvande
af Cornelius Gallus som författare.3 Detta var ett tecken på att Maximianus
redan anvisats sin plats bland poetae minores.
Det stora bifall Statii båda epos, Thebais och Achilleis, vunnit redan
i skaldens lifstid, under kejsar Domitianus, fortlefde såväl genom antiken
som under hela medeltiden, då man i Statius, vid sidan af Vergilius och
Lucanus, såg den episka diktningens främsta företrädare.4 Hans samling af
tillfällighetsdikter, Silvae, rönte däremot redan i antiken ringa uppskattning
och under medeltiden råkade den i glömska5, tills den kände humanisten
Poggio Bracciolini c. 1417 i St. Gallen fann en Silvae-handskrift, archetypen
för alla kända hss.6
Betecknande för medeltidens höga värdesättning af Statii författarskap
är den framskjutna plats, som beredes honom hos Dante, som jämte
Vergilius, Lucanus och Ovidius räknar honom till »poetae regulati» (De vulg,
ceteros poetas?» sålunda: »quod M. in senectute tractavit de actu venereo, et hoc maxime
detestatur in sene». — Om Glossa Notabilis se i Reichlings edition af Doctrinale, s. XXXVIII,
LXIV, CXCII, CCCIV.
1 Se ex. Reichling, a. a., s. XX.
2 Om dessa se Behrens, Poetae latini minores, vol. V, s. 314—316.
:i Traube anmärker i sin uppsats Zur Überlieferung der Elegien des Maximianus
(i: Rhein. Museum 48, 1893, s. 287, äfven i hans Vorlesungen und Abhandlungen III, s. 40),
att denna edition icke var princeps: M. var redan under sitt riktiga namn tryckt i Holland,
Hain 10925.
4 M. Manitius, Statius [im Mittelalter] i: Philologus 52 (1893), s. 538—545; Dens.,
Gesch. d. lat. Litt. des Mittelalters (1911), s. 1750; M. Schanz, Gesch. d. röm. Litt, 11:2
(1913), s. 175–177.
5 Paulus Diaconus, den vittbe!äste medlemmen af Karl den stores litterära krets,
synes ha varit den ende, som under medeltiden bevisligen känt till Silvae. Se M. Manitius,
Beiträge zur Gesch. des Ovidius und anderer römischen Schriftsteller im Mittelalter, i:
Philologus, Supplementband VII (1899), s. 762—763.
ö Om detta se Schanz, Gesch. d. röm. Litt., 11:2 (1913), s. 172.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
