Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
______ MISCELLANEA__________________ __________237
M. J. Schretlen1 bringen auf Tafel XXV unter Nr 4 nur eine dem
Mittelstück in unserem Stempel ähnliche Figur. Ob der Stempel noch in anderen
Drucken des Theodoricus de Borne als Ornament Verwendung gefunden hat,
entzieht sich meiner Kenntnis, in Wouter Nij hoffs L’Art typographique dans
les Pays-Bas (1501—1540) ist er nicht verzeichnet.
F. Weber. Lübeck.
Äro Nürnberger-plattorna gjutformar? Ett av de bidrag i Bok- och
bibliotekshistoriska studier tillägnade Isak Collijn, Upps. 1925, som kanske
få anses äga de största anspråken på uppmärksamhet, är Konrad Haebler’s
Zwei Nürnberger Tonformen. Man fängslas redan genom planscherna, då
dessa avbilda något så påfallande som tavlor av bränt lergods med bild och
skrift från slutet av 1400-talet. Författaren är lovvärt kritisk, då han säger
att han måste tillstå, att det hittills icke lyckats honom att nå fram till en
fullständigt övertygande förklaring av desamma. För egen del skulle jag
gärna vilja understryka dessa tvivel. Vi ha här tydligtvis att räkna med
framställningar, som först skurits i trä. Med en från vår tids stereotypering
överförd term kunde man kalla dessa föremål av trä för patriser. Med dessa
gjordes i mjuk lera ett avtryck, varefter leran brändes. Haeblers åsikt är nu
den, att de bevarade lerplattorna använts som matriser eller gjutformar för
åstadkommandet av metallplattor, med vilka tryckningen sedan utförts. Det
är sålunda fråga om ingenting mindre än att man under inkunabel t iden känt
till en teknik, nära överensstämmande med den moderna stereotyperingen.
Det stora intresse, som skulle vara förbundet med en sådan upptäckt, utgör
på samma gång för kritiken en utmaning. Man frågar efter skälet för
tillgripandet av en så omständlig metod. Vid det antagna förfarandet har man
ju som utgångspunkt en träplatta, som slutresultat får man en metallplatta
(eller flera). Men det inses lätt, att träplattan lika väl lämpade sig för
tryckning som någonsin metallplattan. Sålänge ej Haebler kunnat
övertygande styrka, att det varit någon idé med det av honom antagna
tillvägagångssättet, förefaller hans teori alltför mycket som en konstruktion.2
1 De kunst der oude boekbinders. XV^e en XVIde eeuwsche boekbanden in de
Utrechtsche Universiteitsbibliotheek beschreven en afgebeeld. Utrecht 1921.
2 En synnerligen intressant detalj är ett årtal 1489, som förekommer i spegelskrift på
en av plattorna. Där står bakfram 14 890, men borde r ätt vänt ha stått 1489°. Haebler
kommenterar misslyckandet på följande sätt: »Der Urheber der Jahreszahl ist darnach
wahrscheinlich sich selbst über deren Bedeutung nicht recht klar, also wohl kein Mann von
höherer Bildung gewesen.» Här må tilläggas, att även den naturliga fallenheten för eller
åtminstone vanan vid dylikt arbete hos denne man ävenledes bör sättas ifråga. Troligen
i all välmening har han velat komplettera träplattan med ett årtal. Han har då förbisett,
att den övriga skriften på träplattan utgör ett negativ och icke haft klart för sig, att den
måste vara så för att i avtryck lämna en positiv bild. Här beröra emellertid
ytterligheterna varandra, då mannen i stället kunnat vara så begåvad, att han mystifierat oss. Har
han gjort sitt tillägg av okynne, så måste vi anse detta synnerligen malplacerat.
17 — 25349» Nord. tidskr. för bok- och biblioteksväsen 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
