Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Robert Geete †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT GEETE t 133
lopp en rad publikationer av högt värde, framstående ej mindre genom
texternas korrekthet än genom de lärda och grundliga kommentarierna.
Liturgiska hymner, fromma legender och böner, riddarsagor och noveller,
allt som sammanhängde med Vadstena kloster och Sveriges medeltid var
honom lika dyrbart. Under sina senare år fick han en ny favorit, nämligen
Peder Månsson, vilkens skrifter han ägnade en oavlåtlig uppmärksamhet
och vilkens berömmelse han aldrig tröttnade att förkunna. Trädde man in
i hans studiecell, där han satt vid skrivbordet med sin högt gouterade
snusdosa bredvid sig, inlindad i ett tjockt lager av filtar och schalar, — han var
alltid mycket frusen av sig och hade något mera än normalt av den
traditionella svenska rädslan för drag — kunde man vara ganska säker om att
förr eller senare få höra något nytt om Peder Månsson, om hans många
märkliga uttalanden, hans framsynta blick på tingen eller hans kulturhistoriskt
intressanta upplysningar. Då han kom in på detta sitt älsklingsämne, lyste
hans milda och vänliga ögon under de buskiga ögonbrynen, och rösten fick
ett tonfall av värme, som förråde att mäster Peders eftermäle verkligen var
honom en hjärtesak. Sällan kan den som skriver dessa rader minnas honom
så glad som en gång några veckor efter hans avsked, då han berättade att
Karlfeldt, vilken han skänkt sin upplaga av Peder Månssons skrifter, i ett
vänligt brev ej blott tackat för gåvan utan också uttalat sin livliga beundran
för innehållet i den gamle flitige Västeråsbiskopens verk. Det föreföll som
om Geete tyckte att både Peder Månsson och han själv härigenom flyttats
ett gott stycke uppåt på den lärda rangskalan.
Några förändringar i handskriftssamlingens uppställning eller signering
var det av lätt insedda skäl icke Geete förunnat att genomföra. Att en
genomgripande nyordning var av behovet påkallad var han emellertid den
förste att erkänna, och åtskilliga gånger hördes han bekymrad tala om
svårigheterna av att i litteraturen citera Kungliga bibliotekets handskrifter, vilka
ju på hans tid — med undantag för de codices, som härrörde från
Antikvitetsarkivets samlingar — saknade praktiskt användbara signaturer. Ett
par gånger företog han sig även att påbörja nedskrivandet av ett program
för signeringsarbetets genomförande, men då han på grund av sin orörlighet
trots den bästa vilja ej ägde förmåga att skaffa sig en överblick över
handskriftsbeståndet i dess helhet, kom det att stanna vid blotta ansatsen. Då
han under senare år besökte biblioteket, tog han emellertid med livligt
intresse del av de pågående arbetena inom avdelningen och uttalade sin glädje
över deras framåtskridande. Det nya, ljusa och praktiska handskriftsmagasin,
som inreddes under ombyggnaden 1923/24, fick han aldrig se färdigt, men
helt säkert skulle det ha gladt honom av hjärtat att se sina kära
Vadstenaband förvarade i en så vacker och värdig omgivning.
Som kamrat och överordnad var Geete älskvärdheten och mildheten
själv. Vid besvarande av förfrågningar, anvisande av studiematerial o. s. v.
kände hans välvilja inga gränser, ehuru hans korrespondens inrymmer
åtskilliga belägg för att hans klienter ej sällan ställde tämligen vidsträckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
