Genom stenkolsrök och genom dimma
stiga spöklikt dina torn och hus,
liksom gyllne pärlband ser jag glimma
dina lyktors tusental af ljus.

Slottets massa träder fram i natten
som en jätteskugga ifrån förr,
och sin saga sjunger strömmens vatten
utanför den svenske kungens dörr.

Där jag står i kvälln på Skansens höjder
genom rymden denna sång mig når —
lika rik på sorger som på fröjder
och med syner ifrån svunna år.

Plötsligt slockna då de många ljusen,
staden sjunker som i mörker ner,
och i stället för de stolta husen
jag en borg och några kojor ser.