Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarnöje, af Gustaf Janson - III. I »Parken»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och med de små försvinna äfven »Parkens» öfriga
sommargäster till nästa dag, så vida det ej regnar, ty då stå sätena
tomma och öfvergifna. Men fastän solen gått ned och den
ordinarie eftermiddagspubliken dragit hem, minskas lif vet och rörelsen ej.
I Berns salong har gasen blifvit tänd och Mejssners kapell
efterträdt gossorkestern i sina brokiga uniformer. De flesta
borden äro upptagna och kyparne skynda fram och tillbaka
balanserande med brickor på fingerspetsarne. Ett oredigt sorl, som
stundom öfverröstar musikens pianissimo, höres därifrån, medan
bullret af spårvagnar och kärror från Hamngatan litet emellan
åstadkomma oangenäma afbrott i tonvågorna.
Det mörknar mer och mer och under »Parkens» täta
buska-ger är dunklet ogenomträngligt. Det är tomt i gångarne, men
så mycket fullare hos »Berns», som hvarje stockholmare
förtroligt säger, då han yttrar sig om detta väl kända etablissement.
Högröstade grupper lämna lokalen för att söka litet välbehöflig
svalka och i ett ej allt för aflägset hörn etablera några upprymda
ungdomar ett städadt gruff. Ett par glåpord och dito häftiga
rörelser och så stå tvänne poliskonstaplar midt i klungan. Deras
närvaro medför en lugnande inverkan på de hetsiga sinnena och
herrarne skynda att afdunsta.
Gamle Meissner knackar mot notställaren för sista gången
denna afton, slutmarschen ljuder, publiken applåderar och
troppar af. Endast ett lag ihärdiga toddygubbar dröja änmj kvar,
men slutligen gå äfven de. Gaslågorna slockna i Berns salong,
mörkret och tystnaden efterträda det nyss förut så bullrande
lif-vet. Men snar flyr dunklet för morgonrodnadens första, bleka
strimmor. Och när den unga dagens sol kastar sina strålar öfver
»Parken», möter den några gatsopare, somjöra upp dammet högt
i sky, och en omorgnad poliskonstapel, som med hjälmen på ena
örat sträcker sig och gäspar hennes majestät solen midt i ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
