Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsarkitekturen och våra moderna arkitekter, af Ragnar Östberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ytliga karaktären af byggnadsstilen omsatts, med ett tillägg
af ny tysk muskelkraft, som ofta gör en lika förtviflad som de
tyska, tjocka ölglasen och porslinskopparna. Paris fasthåller i
regel sina gamla traditioner från flere decenier tillbaks, där
formbildningen, stadgad under en sträng akademisk skola i Rom,
går ungefär i en och samma riktning, nämligen i en viss
klassisk totalgruppering af det hela med fritt antikiserade detaljer.
Stora Operan i Paris utgör ett typiskt exempel härå.
Ser man åter på Londons nya byggnader (man själf får
alldeles särskildt lägga an på att se på Londonhusen, ty de lägga
ej det minsta an på att bli sedda) så upptäcker man genast
deras direkta sammanhang med den engelska grunden, den lugna
utveckling från ett föregående gifvet, som utmärker den engelska
arkitekturbildningen liksom all annan engelsk kultur.
Stockholmsarkitekturen skiftar åter som den färgrikaste
kameleont. Hon är lik en ungdom, som ej vill binda sig åt
något håll, men som hänger sig än åt den och än åt den och
hvarje gång lika innerligt och genomträngande. Det är en
ungdom, som nu rasat i 15 år och alltjämt visar lika stor
benägenhet att byta om.
Hon började med att gå och stryka i våra gamla gränder
i Sta’n inom broarna och kom ut därifrån med svensk
renais-sance under armen; for på sommarnöje till Gotland och vände
hem på hösten med ett fång af medeltidsblommor. Så företog
hon resor. Blef kär än i Italien och än i Spanien. Omfamnade
med den intensivaste lif slust Frankrikes Loire-slott, — for till
och med öfver Atlanten och kom hem betagen i en äkta Yankee.
Så hade den rasande tösen inte länge stannat hemma och left
på sina drömmar, förr än hon åter började se sig omkring i
sina egna tysta bygder efter ny kärlek för sitt lättrörda sinne.
Hon vältrar sig i 1700-talets boudoirer, umgås med barockens
mästare och njuter af all den flödande yppighet och allt det
lättsinne dessa hofmän förmådde — och under alla dessa
förbindelser ger hon sig så helt åt den hon dyrkar, att hon ständigt och
hvarje gång glömmer sig själf. Med en innerlighet och en
mjukhet, som absolut fängslar, går hon upp i sin härskare för
stunden och offrar hart när allt eget förstånd och allt personligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
