Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholmsarkitekturen och våra moderna arkitekter, af Ragnar Östberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fana byggnaderna, Johannes folkskola vid Roslagsgatan och
Arbetare-Institutet vid Klara Norra kyrkogata igenkänner man delvis
gotikmästaren, dock i en betydligt friare och mer modärn
anda. Äfven här är som i de två föregående beskrifna
arkitekternas verk, tegelstrukturen och relieffen mer hopbunden med
ytan och ett betydligt utveckladt arkitektoniskt förstånd spåras
öfverallt i fasadverket. Måttfulla, väl beräknade effekter och en
intimt genomarbetad rörelse går igenom alla detaljer. Häri
ligger en grundväsendtlig olikhet mot det sätt, hvarmed teglet
behandlades i nya byggnader såsom Riksarkivet, Kongl. Stallet,
Realläroverket, Mariahissen etc., uppförda af en äldre
arkitektgeneration. Det ligger ständigt någonting klumpigt, rått och okänsligt i
deras sätt att arbeta i tegel. För att rätt förstå skälet härtill, som ej
uteslutande ligger i personlig olikhet hos de bildande krafterna,
må man betänka, att denna senare generation hämtade sin
»roh-baukunst» från Tyskland, hvars formbildning i alla afseenden
är underlägsen den mer förfinade smaken i England och
Amerika, medan åter »de unga» i högst väsendtlig grad influerats i
sin tegel-arkitektur af Italien och just dessa två senare länder.
De väldiga språng och den grofva ledning, som utan afvägd
proportionering karaktärisera arkitekturen hos våra tyska bröder,
hvilka allt för länge fått inverka på vår kultur, har försvunnit
och lämnat plats för anglo-sachsisk måtta och god smak. Detta
återfinnes också såväl å Arbetare-Institutet som i Johannes
folkskola. Däremot kan man ej finna något däraf i samma arkitekts
stenbyggnad å Lejonslätten (egare konsul Wicander). Det är en
i dubbel mening ovanlig arkitektonisk villa utan sammanhållning
och förstånd, och där det nära på mest obegripliga är, att den
har till upphofsman en så klok konstruktör som Carl Möller.
Medan man under den närmast föregående epoken ansett,
att dekorativ konst var en helt underordnad sak, som arkitekten
egentligen ej borde befatta sig med, utan öfverlämna åt
yrkes-målare och konsthandtverkare, så framträdde åter, samtidigt med
den nya arkitektur-rörelsen, allt klarare medvetandet om denna
konsts väsendtliga betydelse och direkta sammanhang med
arkitekturen. Den som först med både talang och kunskap bröt
mot den gamla, jolmiga och obestämda dekoreringen af våra
Beken om Stockholm. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
