Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoflifvet, af G. Renholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medelbart i mycket vidare kretsar. Detta hoflif har haft sina
växlande perioder af ridderlig glans och småborgerlig tarflighet,
af värdigt allvar och ytlig flärd, af andlig förfining och rent af
ganska simpel ton. Och det skulle icke vara, synes mig, någon
ovärdig uppgift för en forskare med modärn läggning att gifva
en sammanhängande bild af det svenska hoflifvet, stäldt i den
dubbla belysningen af personliga karaktärer och af
tidsström-ningarne och förhållandena.
I Stockholms gamla kungaborg, halft fäste, halft residens
efter tidens fordringar, men stolt och imponerande äfven då, har
Gustaf Wasa hållit ett enkelt men gladt hof, när riksbekymren
omsider gåfvo honom mera ro och barnen växt upp: hvar
eftermiddag skulle hofvets svenner och jungfrur komma upp »i stora
salen», där kungens spelemän spelte dansen för dem,, »ty
ungdomen bör icke vara såsom några oxmicklar utan höfviska mot
fruntimbret och alla». — Erik XIV, den nordiske
renässansfursten, lät den ena dyrbara festen aflösa den andra, hvarom
krönikorna ha åtskilligt att berätta. Och om hans broder Johan,
den tyste och lärde grubblaren men fine konstkännaren, icke
offrade lika stora summor på ett bullrande hoflif, så lät han i
stället med kunglig prakt delvis ombygga och inreda det gamla
slottet. När sålunda under det påföljande seklet Gustaf Adolf
hade tid med fredliga och glada idrotter, — när Kristina
samlade omkring sig lärda och snillen från hela Europa samt först
bland alla regenter i Norden gaf intelligensen och den förfinade
smaken en hedersplats vid hofvets nöjen, — när Karl X:s
prakt-älskande gemål Hedvig Eleonora omgaf sig med den genom
kriget i Tyskland och den slösande kungliga frikostighetén riktade
högadeln och tillstälde lysande fester, så var det väsentligen
Johans konstnärliga sinne, som de hade att tacka för den,
hof-lifvets och festernas glans värdiga, omgifning, hvaruti de rörde
sig. För den kärfve Karl IX och hans snåla holsteinska
huskors (hon som mätte ut tråden alnvis åt hoffröknarne och i
hof-ordningen lät stadga extra judiciel bestraffning för den vid det
kungliga bordet, som hade fräckheten att bena strömmingen!)
var väl både den ena och den andra sortens lyx en styggelse,
och Karl XI, änskönt han visade sig storsinnad nog att låta om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
