Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om våra banker och pengar. Studie af Axel Kerfve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ämnet om rätten till sedelntgifning är mycket omfattande t
och skulle föra oss långt vid en ingående granskning.
Hufvud-frågan blir emellertid den: Bör sedélutgifningen monopoliseras
eller icke?
På denna fråga hafva vi nu fått våra lagstiftande
myndigheters svar sålunda, att efter den 1 jan. 1904 är i Sverige
endast Riksbanken berättigad att utgifva banksedlar.
Detta skall ske till ett belopp af 140 millioner kronor, med
skyldighet för banken att hafva metallisk kassa för minst 40
millioner. Erfarenheten har nämligen visat, att alla de utgifna
sedlarna aldrig på en gång återkomma till inlösen, livadan full
metallisk betäckning skulle vara ett onödigt öfverflöd af
guldlagring.
För att betäcka resten, är emellertid nu så bestämdt, att
banken skall ligga inne med växlar, statspapper och obligationer,
som noteras å utländsk börs.
Banken är likväl förbehållet att utgifva sedlar utöfver
nämnda belopp mot det, att hälften af denna sedelmängds värde
betäckes af metallisk kassa.
I mån af Riksbankens tillgång på rent guld, kommer vår
penningmarknad således att efter nämnda tid förses med den
sedelstock, som kan aktas nödig. Och det finnes ju inga
berättigade anledningar att tro, det vi hädanefter mer än hittills skola
sakna dessa kära »papper», hvilka ju göra plånboken till
samhällets utan motsägelse mest värderade och mest genombläddrade
bok, ehuru den, som »bilderbok» betraktad, efter ingången af
1904 kan anses bli något enformig med sina då om hvarandra
syskonlikt påminnande femmor, tior, femtilappar, hundralappar
och »långschalar». . .
En värderik tröst i denna enformighet blir det ju alltid, att
dessa »papper» bli »fina»... såsom detta ord här med rätta bör
förstås. Erfarenheten har nämligen visat, att »enskildas papper»
ej alltid hållit, hvad de lofvat, ja, till och med, att de en
olycklig dag icke haft något värde alls!. . .
Upprepande af en dylik — dess bättre hos oss snart sagdt
enastående katastrof — har möjligen legat som hufvudgrund
till, att våra sedelböcker för framtiden komma att bli mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
