Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår »Kungliga Opera», af Chevalier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ju den svenska operan ett minne, som ställer henne främst i
världen — eller om Mathilda Ficker som Rosina, medan en
något yngre generation tycker att allt hvad som nu bjudes är
skräp i jämförelse med Louise Michaeli i mångfaldiga roller eller
med Oscar Arnoldsson som Almaviva eller Fra Diavolo eller
Anders Willman som Mefistofeles. De släkten, som däremot ej
äga mer än ungefär ett par tiotal år att skåda tillbaka på, de
tycka, att intet utmärktare, ja, hvad fruntimmerspubliken
beträffar, »gudomligare» än Arvid Ödman någonsin kan tänkas.
Huruvida det gamla var bättre än det nuvarande, det
vedervåga vi ej att yttra oss om; men en sak torde vara obestridlig,
nämligen att publiken hade roligare och kanske mer behållning
förr än nu. Om det nu är därför att den nya, guldsmyckade
salongen verkar en större stelhet, en vidsträcktare benägenhet att
uppträda comme-il-faut än den gamla, där man emellanåt kunde
från »hyllan» förnimma många betecknande uttryck för de
bredare stockholmslagrens glada humör, eller därför att vår eleganta
parkettpublik har en annan prägel än t. ex. den under Karl XV:s
dagar; visst är, att det lätt drar sig till en gäspning i mången
gammal operaväns anlete, när han nu skådar t. ex. herr
kammarherrns baletter. Ja, äfven då vår operas lokaler öppnas för så
af naturen uppsluppna fester som maskerader, får den knappt det
friska och muntra lifvet på 1860-talet att åter lefva upp.
Stockholmarne hafva blifvit förståndigare, säger man, och däri ligger
ju mycket godt; men fråga är om ej något af den gamla
karnevalsglädjen skulle verka välgörande särskildt i den myckna
guldprakt och den korrekta stelhet, som utmärker så många af
lokalerna i vårt nya operahus, ja, till och med mellanaktslifvet i
dess eleganta foyerer. Den, som lefver, får se; men mången
tror, att man med större skäl skall säga »ille faciet» om den
kungliga teaterdirektör, som är mer tillgifven Mozart än
Wagner och som ej är rädd för att balettens damer hafva för litet
på sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
