Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Stockholms författare, af Sigurd P. Sigurdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Publiken, som köper och med större eller mindre intresse
läser böcker af olika författare eller författarinnor, vill gerna
föreställa sig något originellt hos hvar och en sin
älsklingsförfattare i hans eller hennes privata lif och vanor. Bevare mig
Gud för att frånkänna eller pådyfla dem originalitet, där sådan
finnes eller saknas, men fråga är, huruvida icke privatlif och
större eller mindre egenhet i vanor o. s. v. hör till det område,
som är förbjudet att i en skildring som denna beträda. En
skriftställare eller skriftställarinna framlägger ju i hvarje sitt arbete
— eller bör åtminstone söka göra det — så mycket af sig själf
och sitt åskådningssätt, att därutöfver ingen har rätt att forska
längre. Visserligen synas nu och då i de i dagspressen så ofta
förekommande intervjuerna smådrag ur än den ene författarens,
än den andra författarinnans dagliga lif, så många smådrag, som
kunde vara pikanta nog att här omtala. Men dels toge det allt
för lång tid att samla dessa och dels är det icke meningen att
här sammanskrifva någon litteraturhistoria eller familjekrönika,
hvilket arbete i bägge fallen bör öfverlämnas åt mera sakkunnig
person.
Och äfven om de framdrogos för offentligheten, alla dessa
små pikanterier och »on dits» — hvem vet, om icke något af dem
måhända toge bort det mystiska skimmer, som i så många läsares
ögon ligger kring författarinnan N. N:s gestalt eller den gloria,
som sväfvar kring författaren Så och Så’s hufvud? Och därför
iir det bäst, att publiken själf skapar sig i fantasien bilden af
sin älsklingsförfattare, det må nu vara skalden eller prosatören.
Men så mycket vågar jag säga, innan jag af slutar min korta
och — det säger jag själf — helt säkert i mångt och mycket
bristfälliga uppsats om Stockholms författare, att bläckiga fingrar
och dito manschetter samt det långa »skaldehåret» numera höra
till det förflutna.
SLj,
"fix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
