Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De dödas städer, af Satyr - Johannis kyrkogård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att af rita gamla kopparstick och färja dem med de safter, han
pressade ur markens blomster. Jag skulle kunna uppräkna
femtio namn på individer från kända Stockholmssläkter, som multna
i hägnet af det vidtblickande templet, men jag vill endast tälja
en liten saga om den gamla brunnen i berget vid den gamla
klockstapeln. Den brunnen användes se’n urminnes tider af dem,
som bodde i kåkarna på bärgets sluttningar. Den blef år 1762
rensad, stensatt och omgifven med ett järngaller. Vid denna
brunn knyter sig historien om spöket på Johannis kyrkogård.
Spöket på Johannis kyrkogård — det var på 1600-talet en
ung flicka, som brukade hämta vatten vid brunnen, som först
råkade ut för det, och det är Wittingh i sitt ofvan omtalade
»Jakobs minne», som talar om historien. Hon kom dit en kväll
och såg något bakom södra kyrkogårdsporten, samma port, som
sedermera blef ombyggd af huggen sten och »prydligen och väl
uppsatt» år 1740 med portar af järngaller, förfärdigade på
byggmästaren Johan Gerdes bekostnad, hvars namnchiffer med
förgyllda bokstäfver lästes öfver ingången.
Hvad hon såg var en gestalt, som höll ett hvitt skynke
framför sig. Flickan var emellertid kavat och omtänksam nog att
rycka åt sig skynket och som god pris ta det med sig hem.
Det skulle hon emellertid aldrig ha gjort, ty efter den dagen
kom hvar natt någon och ställde sig vid hennes hufvudgärd och
sade i klagande ton:
— Gif mig tillbaka mitt linne!
Flickan blef trött på de nattliga visiterna i längden och gick
en kväll och lade det hvita skynket tillbaka vid kyrkogårdsporten.
Det skulle hon emellertid ännu mindre ha gjort, ty hon sjuknade
på kuppen och dog strax därefter.
Spöket med det livita skynket är för länge sedan glömdt;
men ännu lär hon, den långa svartklädda, gå omkring och frasa
med sina sidenvåder bland grafvarna, då de gyllne visarne träffas
vid tolfsiffran på den blå urtaflan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
