- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
7

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

breviariets röda bokstäver och röra läpparna, men
bäst det var följde blicken än de båda grållarna,
än en flock kråkor, som försiktigt, med
framsträckta näbbar hoppade i plogfåran; vid var
pisksnärt, var vändning av plogen flaxade de upp,
men slogo strax ner igen ett stycke ifrån och
vässade näbbarna mot den hårda, torkade
plogtilten.

— Walek, ge den högra ett rapp, hon drar inte.

Han smålog, ty efter rappet började den högra
dra helt snällt, och då hästarna kommo fram till
vägen, reste han sig raskt och klappade dem på
halsen, medan de å sin sida vänskapligt nosade
honom i ansiktet.

— Heeet-aa! ropade Walek sjungande, drog upp
den silverblanka plogen, lyfte den i vädret, drog i
tyglarna, så att hästarna gjorde en kort båge,
körde ner den blanka billen i stubbåkern och
klatschade med piskan. Hästarna satte i gång, så att
det knakade i svängeln. Och så plöjde han vidare
utför det stora jordflaket, som i rät vinkel sträckte
sig ifrån vägen och ner mot byn, bäddad i gul-
och rödlysande apelgårdar.

Det var varmt, nästan kvavt.

Ehuru det led mot slutet av september, värmde
solen ännu rätt duktigt. Den stod halvvägs
mellan söder och väster, över skogen, och buskar och
stenar, päronträden på fälten och till och med
de hårda, torkade plogtiltorna kastade redan
nattliga kalla skuggor.

Det låg stillhet över de öde fälten, och luften,
disig av solröken, kändes len som en smekning.
Här och där i det höga, bleka blå lågo väldiga
vita molntappar vårdslöst kastade likt snödrivor,
som vräkts ihop av stormen.

Och under molnen, så långt ögat såg, bredde
sig gråa fält likt en jätteskål, kantad av skogens
blåa rand. Tvärsöver skålbottnen ringlade sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/1/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free