Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
— bara Burek satt där och tjöt så klagande och
tryckte sig intill hans fötter.
... då såg vår allerheligaste Herre Jesus Kristus
nåderikt ner på honom och sa i sitt sista andetag:
— Kom med mig, Burek!
Och i densamma stunden uppgav "hunden sin
anda och följde Herren. Amen.
Så var det med det, kära människor, sade
vandringsmannen stilla, gjorde korstecknet och
gick bort i andra stugändan, där Hanka redan
gjort i ordning ett nattläger åt honom, för han
var trött.
En djup tystnad bredde sig i rummet, alla sutto
och funderade över den sällsamma berättelsen,
och några av flickorna, Jagna, Jozia och Nastka,
torkade sig förstulet i ögonen, så rörda hade de
blivit. Redan det, att det hade funnits en hund i
världen som var bättre än människorna och
trofastare mot Vår Herre, gav dem åtskilligt att tänka
på. Och de började småningom och ännu lågmält
att göra sina reflexioner och förundra sig över
denna Guds skickelse, tills Jagustinka, som
uppmärksamt hade lyssnat, lyfte på huvudet och slog
till ett försmädligt skratt.
— Tja, tja. Bonn plockar ner alla sina päron,
och två stycken är de. Jag skall berätta er en
bättre historia — om’ hur människan fick oxen:
Vår Herre skapte tjuren —
det var Vår Herres sak.
Till bonn kom sen så turen,
han skar’n med kniv där bak
— och så vart oxen skapt.
— Den historien må väl vara lika god som
Rochs. Och hon började skratta.
Hela församlingen stämde in, och det började
hagla skämt och gissgåtor och allehanda stäv.
— Jagustinka hon kan då allt möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
