Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XII.
Dagen hade just grytt, då Witek trött av festen
och motad i väg av Jagustinka gav sig av hem.
Byn låg ännu och sov under nattmörkret, som
i ett tätt, fast glesnande dok bredde sig över
jorden, dammen låg livlös, som pressad av
strand-trädens mörka skuggor och så dränkt i mörker,
att den blott ut mot mitten skuddat natten av sig
och skimrade vitaktigt som ett starrsjukt öga.
Det var duktigt kallt, en vass vind svepte genom
den frostiga luften, kittlade i näsborrarna och
förtog andedräkten, marken klang under fötterna,
och de isbelagda vattpussarna lågo som blåaktiga
glasskärvor på vägen, landskapet färgades
småningom vitgrått av den stigande gryningen och
steg frostigt och fruset ur dunklet; här och där
skällde en hund sömnigt, kvarnen dundrade i
fjärran, och från bröllopsgården vällde festlarmet i
våg på våg, väl ett stenkast vitt.
I Borynas stuga glimmade ett litet ljussken likt
en lysmask, så att :Witek nyfiket måste titta in
genom fönstret; gamle Roch satt vid bordet och
sjöng andliga sånger ur en bok.
Pojken smög sig tyst bort till lagårn och
började treva efter rigeln, men plötsligt skrek han
till och kastade sig åt sidan, ty en hund flög med
ett tjut upp på bröstet på honom.
— Lap.a! Lapa! Har du kommit tillbaka, din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
