- Project Runeberg -  Bönderna / 2. Vintern /
111

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

111

»Guds vrede och evig fördömelse över
sådana ...», hörde hon tydligt prästens röst och
för sig såg hon hans röda ansikte och utsträckta,
hotande händer.

En stor förskräckelse kom över henne, och i
djup skuldkänsla ryggade hon tillbaka. Nej, nej,
jag går inte! Det skulle vara en dödssynd, en
dödssynd! upprepade hon, stärkte sig i sitt
beslut jned det ordet, värjde sig med det, men hennes
själ kved av förtvivlan och kval, för den sträckte
sig efter honom, sträckte sig efter honom av all
makt, liksom trädet, begravet under snömassorna,
om våren sträcker sig efter solen, liksom jorden
häver sig den första varma fläkten till mötes...

Men fasan för synden hade ännu övertaget, hon
förmådde betvinga sig och bemödade sig att
glömma honom, glömma honom för alltid.., Hon
stannade inne, hon tordes inte ner i gatan ens,
för kanske låg han på lur där och väntade och
skulle ropa på henne... Och skulle hon då kunna
stå emot honom, skulle hon inte följa den där
rösten ?

Hon grep sig an med hushållsbestyren, men det
var ju inte mycket att göra, Jozia hade redan
ombestyrt det mesta, och dessutom hängde gubben
henne i hälarna och lät henne knappt röra vid
något.

— Vila dig nu, förta dig inte, så att det inte
går galet för dig.

Så lät hon då bli och bara vankade omkring i
stugan, tittade genom fönstren utan att veta
varför, gick och ställde sig på förstubron, allt
oroligare och retligare. Hon retade sig på mannens
vaktande ögon, på munterheten och stimmet i
huset, till och med storken, som spetade omkring
inne i stugan, förargade henne så att hon med
flit knuffade till honom. Till sist kunde hon inte
härda ut längre, utan passade på i en läglig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/2/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free