Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
sin ryggbörda stöd mot en trädstam och
spanade ängsligt efter någon bättre väg.
— Här tar vi oss inte fram, och bakom
ekskogen är ett kärr. Det är bäst vi vänder om och
går över åkrarna.
De vände tillbaka in i den stora, täta
furuskogen. Där det var litet lugnare och snön låg
inte så hög, och inom kort voro de ute på
öppna fältet. Men där yrde det så att man inte
såg ett stenkast framför sig — inte såg annat
än vita, ogenomträngliga, virvlande töcken...
Alltjämt gjorde stormvinden sina anlopp mot
skogen, studsade som mot en vägg och tumlade
baklänges utåt slätten, men reste sig okuvlig,
drog ihop hela berg av snö och slungade dem
mot träden, så att det gick ett stön genom
skogen. Den svepte och virvlade och piskade, gubben
kastade den till marken, så fort de kommit ut
på åkrarna, och Hanka måste hjälpa upp honom,
fast hon själv knappt kunde stå på benen.
De återvände in i skogen, och nerhukade mellan
stammarna överlade de åt vilket håll de skulle
gå, för nu visste de varken ut eller in.
— Vi går den där stigen åt höger, då kommer
vi säkert ut på poppelvägen, vid korset.
— Inte ser jag nån stig, inte.
Han måste länge hålla på och förklara för
henne, ty hon var rädd att ge sig ut i det
ovissa.
— Men vet ni också åt vilken sida vi skall
hålla oss?
• — Jo, åt vänstra tror jag.
De började släpa sig fram utefter
skogsbrynet, för att ha en smula skydd mot vinden.
— Skynda på, det är ju kväll i rappet.
— Jag bara hämtar andan litet, Hanus...
Ja, det var inte lätt för dem att ta sig fram,
stigen var alldeles överyrd, och från sidan låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
