Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
alla redan hemma, och det var ett liv inne i
stugan och på förstubron. Jozia hade haft några
jämnåriga med sig, och nu skulle de försöka
svälja de där vigda kattassarna, som ju skydda
för halsont.
Det blev ett skratt därvid, för somliga kunde
inte, storknade och måste dricka vatten, eller också
fick någon lov att dunka dem i ryggen, vilket
Witek beredvilligt åtog sig.
Jagna kom inte hem till middagen; man hade
sett henne i sällskap med modern och smedens.
Men knappt hade de rest sig från maten, förrän
Roch trädde in. Glada sprungo dt» honom till
mötes, för han hade blivit dem kär som en av
deras egna, och han hälsade stilla, sade ett ord
åt var och en och kysste dem på pannan; men
maten som sattes fram åt honom rörde han
inte. Han föreföll att vara alldeles förbi och såg
sig bekymrat omkring i rummet. Hanka tog inte
ögonen ifrån honom, men vågade ingenting fråga.
— Jag har träffat Antek, sade han sakta, utan
att se på någon.
Hon flög upp från kistan; en sådan ångest grep
henne att hon inte fick fram ett ord.
— Han är alldeles frisk och vid gott mod.
Jag talade ined honom en dryg timme, fast en
fångknekt var närvarande.
— Sitter han i järn? pressade hon fram.
— Inte... Han är lös han’ som de andra...
Var inte ängslig, han har det inte illa alls.
— Kozlow har berättat att de pryglar dem och
smider fast dem vid väggen.
— Så är det kanske på andra håll och för
annat, men Antek har de inte rört, det sa han själv.
Hon knäppte ihop händerna av glädje, och
det flög som ett solljus över hennes ansikte.
— Och när jag gick, sa han att ni skall slakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
