Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
kor... i Wola gick det galet för många... Och
hans fina åkdon minns jag... och så vilt han
levde... jag minns’et, jag minns’et... muttrade
gubben.
— För allt det har han fått böta, böta
grundligt... Ni är visst den äldste i byn ni, eller hur?
— Jambrozy måtte vara äldre, för så långt jag
kan minnas tillbaka har han alltid varit gammal.
— Han säger själv att döden har glömt bort
honom, inföll Magda.
— Benrangelsman gflömmer nog ingen, han
bara väntar på att den där skall bli mörare, han
är för hård än... Men visst försöker han slinka
sig undan, visst försöker han, mumlade Bylica
som för sig själv.
De sutto tysta en lång stund.
— Jag minns, när det allt om allt bara satt
femton bönder här i Lipce, återtog Bylica och
sträckte skyggt ut nypan mot Rochs snusdosa.
— Och nu är här fyrtio, Roch räckte fram
dosan.
— Och nya väntar på ny uppdelning; hurdan
årsväxten må vara, i stugorna slår det alltid till
minsann, och jorden den ökar inte... Om några
år till finns det inte nog för nån! Han nös;
eftertryckligt.
— Liksom det inte vore trångt i byn redan
i denna dag, inföll Magda.
— Ja det är en sanning det, och när pojkarna
gifter sig, så blir det inte ens en morgen på’ vart
och ett av deras barn, neej.
— Då måste de ge sig ut i världen, anmärkte
Roch.
— Men med vad? Skall de bruka vind och
väder med naglarna?
— Tyskarna de har köpt hela Slupia av
gods-herrn där, och nu håller de på och slår sig ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
