Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
— Jesses, aldrig i min tid har jag väl sett
maken! Hon hukade sig ner framför underverket.
— Är han inte bra, vad? Vad säger du om’et,
Jozia, vad? viskade han stolt.
— Har du satt ihop’et själv? Alldeles själv?
Hennes häpnad kände inga gränser.
— Alldeles själv, du... Jendrek bara kom med
den levande tuppen... alldeles själv, du Jozia.
— Du min tid, den rör sig ju som, den vore
levande, fast den är av trä!... Visa den för
flickorna ... tänk så häpna de skall bli... Ä visa
den, Witek!
— Neej, i morgon skall vi ut med påsktuppen,
då får de ju se’n. Nu fattas bara staketet
omkring honom, så han inte flyger bort.
— Sköt om korna och kom in i stugan sen,
där är det ljusare för dig.
— Ja jag kommer, jag har bara något i byn
att uträtta först.
Hon återvände upp på gårdsplanen, men
flickorna hade nu slutat leka och började sTringras,
ty det var sena kvällen. I husen hade det tänts
lyse, stjärnorna började också tindra fram, och
utifrån fälten kom kvällskyla.
Alla kvinnfolken voro nu hemkomna från
staden, endast Hanka syntes fortfarande inte till.
Jozia gjorde i ordning en stadig kvällsvard,
rödbetssoppa med korv och potatis med flott till,
och började duka på bänken, för Roch väntade,
barnen skreko efter mat, och Jagna tittade gång
efter annan in.
De hade just satt sig, då Witek tyst kom
insmygande och genast hukade sig ner framför de
rykande faten. Han var blodröd i ansiktet, och
skeden skallrade mot tänderna, så darrade hans
hand. Så fort han fått litet i sig, störtade han ut
igen.
Jozia fick tag på honom ute på bakgården, fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
