Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
— Det måtte vara handelsmän, bönder är det
då inte.
— De ser ut som tyskar.
— Ja visst: blåa rockar, pipor mellan tänderna
och byxorna i stövelskaften.
— De är just lika holländarna från Grünbach.
Så viskade de och stirrade nyfiket, och en dov
oro hade så bemäktigat sig skaran att man inte
ens märkte hur smeden i all tysthet smet och
nästan på huk smög sig bort till godsherra.
— Tror ni de köper utgården?
— Redan i helgen berättades det att godsherrn
såg sig om efter köpare.
— Gud bevare en för tyska grannar!
Man avbröt resonemangen, för andakten var
slut nu, och prästen steg jämte klockarns upp i
den väntande vagnen.
Folket upplöste sig i småflockar och drog
långsamt hemåt byn, bredde ut sig över vägen eller
vandrade i gåsrad åkerrenarna fram, var och en
genaste vägen hem till sitt. Solen hade nu gått
ner, och det mörknade över markerna, men på
det grönblåa himlavalvet brann en glödande
aftonrodnad. Från ängen bakom kvarnen stego vita
dimmor, som spunno ut sig över alla sankmarker.
I tystnaden hördes en storks ljudliga klapprande
någonstädes.
Annars hade till och med människorösterna
förstummats och hela processionen sögs långsamt
upp av fälten, så att endast en och annan röd
kjol lyste och de vita långrockarna skymtade
i det fallande blåaktiga dunklet.
Inom kort började byn fyllas av folk och sorl,
för från alla håll kommo människor dragande,- och
varenda karl hälsade med korstecknet sin
stugtröskel, som han nu äntligen skred över, och
mer än en kastade sig framstupa framför
helgonbilderna och storgrät av glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
