Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
— För att du var nedrig emot mig ja... Hur
skulle jag ha torts? Jagus! han lät helt ödmjuk
och saktmodig.
— Men sen ropade jag på dig, och du svarade
inte...
— Ropade du, Jagus? Verkligen?
— Ja säger jag dig... Men vem frågar efter
mig? Vem bryr sig oin en övergiven stackare
som jag... Mot mig tycker alla de kan bära
sig åt hur som helst...
En het rodnad övergöt hennes ansikte, hon
vände bort huvudet och började förläget plaska
med fötterna i vattnet. Mateusz tycktes också
komma på några tankar.
Återigen spann tystnaden ut sig; orgeltonerna
kommo som ett sakta, sövande brus, dammen
glittrade och små runda svallvågor ringlade ut
från Jagnas fötter likt fläckiga ormar, skuggorna
dansade över den blanka vattenytan invid
stranden, och deras ögon möttes och möttes igen.
Mateusz kände en allt starkare dragning, han
skulle ha velat ta henne i sina armar som ett
barn och smeka och lugna henne.
— Jag trodde du var ond på mig... sade hon
sakta.
— Jag har aldrig varit ond på dig... Märker
du inte det?
— à kanske inte förr... men nu är du väl
som de andra... sade hon oförsiktigt.
Med ens kom han ihåg, och harm och
svartsjuka grep honom.
— Ja för du ... för du ...
Nej, han kunde inte slunga ur sig vad som
brände i honom, han behärskade sig och sade
bara kort och kärvt:
— Guds fred med dig...
Han måste fly för att inte påminna henne
om fogden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
