Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
— Hunna, jag har ju försovit mig, gäspade
han brett. Ljusan dag redan och ni sover. Kuba,
gör i ordning harven — vi skall ut och så,
befallde han.
De stodo där framför honom och visste inte
vad de skulle taga sig till. Han förlorade
jämvikten och föll handlöst i backen.
— Var inte ängslig, Hanus... jag blev litet
yr i huvet... Antek... är Antek ute på åkern ?
Säg? sade han, när de åter lagt honom i bädden.
— Ja visst... ända sen i dagbräckningen...
stammade hon rädd att motsäga honom.
Han såg sig skarpt omkring och pratade
oavbrutet, men mest orediga ramsor, och återigen
ville han ge sig upp, ville klä sig och skrek
efter sina stövlar. Dessemellan tog han sig om
huvudet och jämrade så att det hördes ända ut
på vägen. Hanka förstod att slutet nalkades,
och hon lät flytta honom in i stugan. Fram mot
kvällen skickade hon efter prästen.
Han kom med sakramenten, men kunde endast
ge honom sista smörjeisen.
— Något mer behöver han inte, vilken minut
som helst slumrar han in, sade han.
På kvällen kom en hop folk, ty det tycktes
lida mot slutet. Hanka hade redan satt vaxljuset
i hans hand, men hur det var blev han lugnare och
somnade.
Dagen därpå var det likadant, stundtals kände
han igen folk och talade redigt, dessemellan låg
han i timtal som död. Smedshustrun satt
oavbrutet hos honom, och Jagustinka ville röka över
honom.
— Låt vara, ni kan tända eld, muttrade han
helt oväntat, och då på eftermiddagen smeden
kom och böjde sig ner över honom, utlät han
sig med ett underligt leende:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
