Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Förundrad blev han stående. Det tycktes honom
att allt ilade honom till möte, gräsen kommo
glidande, den vaggande säden kom glidande,
åkertegarna trängde sig inpå honom, hela världen
reste sig och rullade emot honom. Han greps
av skräck och ville skrika, men ej ett ljud fick
han fram ur den sammanpressade strupen, han
ville fly, men krafterna sveko, och jorden grep
honom om benen, säden snärjde honom,
plogfårorna höllo honom fast, de hårda jordskållorna
fattade om honom, träden ställde sig hotfullt i
hans väg, tistlarna klöste, stenarna sargade,
vinden piskade, han villades av natten och all
världens ropande röst:
— Stanna! Stanna!
Han stelnade till, och allt förstummades och blev
stående orörligt som han själv, en ljungeld klöv
dödsmörkret för hans öga, himlen öppnades
framför honom, och där uppe i det bländande ljuset
satt Gud Fader på sin tron av sädeskärvar och
sträckte sina armar emot honom och talade full
av godhet:
— Kom till mig, du människosjäl! Kom, du
trötte dagakarl!...
Boryna vacklade och’ sträckte armania mot
höjden som då monstransen lyftes.
— Tack, Herre Gud! svarade han och föll på
sitt ansikte inför det heliga majestätet.
Och i samma nådens stund gav han upp
sin anda.
Dagen grydde över honom, och Lapa tjöt länge
och klagande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
