Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
först. Han har ofta klagat för mig att du svälter
honom och bryr dig mer om svinen än om
honom.
— Jaa visst ja, jag svälter far och själv gonar
jag mig som en herrskapsfru. Jag har gött mig
så att kjoln hänger knappt kvar på höfterna och
det är med nöd jag orkar släpa mig! fram. Vi
lever ju bara på lån.
— Prata inte, nån kunde tro att det var sant.
— Jo, det är sanning, att vore inte Jankiel så
hade vi inte ens potatis och salt. Mien det förstås,
den mätte tror åldrig den hungrige, sade hon
halvgråtande och allt jämmerligare i tonen.
Blinde tiggarn med hunden kom nu trevande
upp på gården.
— Sätt er utanför stugan, sade Hanka, som
höll på och styrde med middagen.
Han satte sig på bänken, lade kryckorna ifrån
sig, släppte hunden och började vädra med
näsborrarna, ifall de redan åto och var de sutto.
De hade just satt sig under träden. Hanka
hällde upp maten och den goda doften spred
sig vida.
— Korngryn i flott, det är gott det. Väl
bekomme! muttrade tiggarn och vädrade med
näsborrarna och slickade sig begärligt om munnen.
De åto långsamt och blåste på var sked. Lapa
strök sakta gnällande omkring dem, tiggarns hund
låg vid väggen och flämtade med hängande tunga.
Hettan var förskräcklig, inte ens skuggan gav
någon svalka, det var ett under att inte allt löstes
upp, och i den dåsande stillheten hördes bara
skräpet av skedarna och en och annan svalas
kvitter under taksparrarna.
— Den som hade en skal sur mjölk att svalka
sig med! suckade tiggarn.
— Ni skall genast få, lugnade honom Jozia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
