Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Hon måtte inte vara riktig i huvet, tänkte hon
och följde Jagna med ögonen.
Utan att akta på henne vidare hade Jagna
börjat plocka ner sina helgonbilder, då Jozia
kom springande och skrek:
— Och ge mig tillbaka korallerna, de är mina,
de är mina efter mor...
Jagna började lösa snöret från halsen, men
plötsligt hejdade hon sig.
— Nej, jag ger dem inte ifrån mig! Jag har
fått dem av Maciej och de är mina.
Jozia började leva och väsnas så att Hanka
måste tysta ner henne. Men Jagna var som döv
för allt, och då hon burit ut alla sina tillhörigheter,
sprang hon efter Jendrzych.
Dominikowa gjorde inte längre några
invändningar, men hon svarade inte heller varken på
Hankas tal eller Jozias kackel. Först när de
lassat alla sakerna på vagnen reste hon sig och
knöt näven med orden:
— Måtte du inte undgå det värsta som hända
kan!
Hanka ryste till, men låtsades som om hon
inte hört och ropade:
— När Witek har drivit hem krittren, så
kommer han med kon din. De andra djuren kan någon
komma och hämta i kväll.
De avlägsnade sig stumma, veko in på bygatan
och skredo långsamt fram längs kanten av
dammen, så att de speglade sig i vattnet.
Hanka såg länge efter dem i någon sorts
underlig hjärtbeklämning, men som hon inte hade
tid till funderingar, för dagsverkarna kommo nu
hem från gärdena, stoppade hon ner gåvobrevet
i skrinet och låste det, stängde faderns stugända
och började rusta med middagen. Men hela
eftermiddagen förblev hon fåmäld och Ur humör och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
