Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
ett fång klöver åt dem, du Pietrek, de måste
ha’ sig ett stadigt mål.
Hanka försökte fråga ut honom, men han bara
muttrade något, och sedan han gått öch tittat’
litet på gården gav han sig äv till Mateusz,
som han nu levde i stor vänskap med.
Mateusz hade just kommit hem från arbetet
och satt och svalkade sig med sur mjölk utanför
stugan.
Bortifrån apelgården till hördes undertryckt,
hjärtskärande gråt.
— Vem är det som lipar där?
— Ä det är Nastka. Jag får gråa hår av den
här historien. Det har redan lyst, bröllopet skall
stå om en vecka, och Dominikowa hon gav bud
i går genom uppsyningsman att gården är skriven
åt’ henne och att hon inte ger Szymek en enda
åkerlapp och inte rum i stugan heller. Och var
säker hon gör som hon säger, jag känner den
där satkäringen.
— Vad säger Szymek om det?
— Han — han gick och satte sig’ i apelgården
i morse, och där, sitter han än som en ann
trä-kloss, och inte ens Nästka sVärar lian. Jag är
rent rädd ätt han har blivit virrig i huvet.
— Szymek, ropade hän bortåt apelgården, kom
hit! Boryna är här, han kanske kan fundera
ut någon råd...
Efter någon minut kom Szymek och; satte sig
på bänken utan att hälsa på någon. Han såg
verkligen alldeles förstörd ut, pojken^ avfallen
och mager som en sticka; men ögonen brunno
och ansiktet hade ett uttryck av hård beslutsamhet.
— Väd’ har du tänkt ut? frågade Mateusz
saktmodigt.
— Joo, att jäg sk’all; ta en’ yxa och slå ihjäl
lVénrie som en hund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
