- On this page / på denna sida
- Håkan i Näregård
- On this page / på denna sida
- Håkan i Näregård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon människa, hon trodde inte, att någon ville henne
bättre än han; det var det usla brännvinet och
kamraterna, som voro skulden till allt ledsamt.
Håkan skämdes inför Johanna på samma gång, som
han gladde sig åt den nyhet hon förkunnade honom.
Han kunde just ingenting säga till svar, men han tog
hennes hand och kramade henne.
Nu blev det gott och lugnt någon tid. Johanna
började åter visa ett glatt ansikte, hon ville aldrig sluta
att hoppas; nu trodde hon, att allt ledsamt var
överståndet.
Men det var en gång så, att Håkan kunde inte leva,
utan att handla. Och skulle han kunna handla i sin
mening, så måste det brännvin till; för innan han
slagit kusinerna fulla, innan kunde han inte snoppa dem så,
som han ville. Och därföre tog snart det gamla livet
vid igen.
Johanna fällde många tårar i lönndom, hon såg ju,
att ingenting kunde förändra Håkans lag.
En kväll strax före jul höllo Johanna och pigan på
med att knåda degarna till julbrödet. Håkan var i staden
med säd, han skulle ha hem brännvin och annat, som
behövdes för helgen, och det var många slag, för de
hade en aning om, att det kan ske skulle bli ett litet
särskilt kalas här innan tjugondedag Knut. Hon var
trött Johanna, och tänkte att gå till vila, sen hon väl
höljt över degarna.
Rätt som det var, hördes där körande och flera röster
ute på gården. Håkan kom hem med främmande igen.
Han var högljudd där ute, det brukte han aldrig vara,
utom när han hade supit, eljes kom han så lågmält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
