Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakob Glader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heller, hur vi än strävade både Stina och jag. Då kom det
en avskedad soldat, som hette Lind, hit till orten och
började tala om, hur gott folk fick det där inne i Norra
Amerika, och han tyckte, att vi var dumma, som svalt och
tråkade här på orten, när vi kunde få det bättre på andra håll.
Och så narrade han över femti fattiga hushåll här i
trakterna och oss med till att ge honom penningar, för han
skulle ställa om, att vi fick resa fritt till Amerika. Och
vi sålde våra stugor och allt, vad vi hade, för halva värdet.
Men de, som kom längst, hann aldrig längre än till
Göteborg, och jag och hustrun och fem barn, vi fick stanna i
Vänersborg. Bolaget, som knekten talat om, lämnade inte
längre fribiljetter till resan för att sedan tjänas av i
Amerika — det var så många, som hade rymt, när de väl
kommit dit. — Jag hade harm av att komma hem igen,
fattigare än nånsin förut, för jag hade fella sagt bönderna
min hjärtas mening, innan jag reste. Varpå att jag
stannade i Vänersborg och gick på arbete där. — Jaja, så
länge sommaren varade, så led vi ingen nöd — jag
arbetade som ett urverk. Men när vintern kom, då blev det
svårt. Att jag själv fick svälta, det gick för sig, men att
höra de fattiga barnen skrika efter bröd — det kan ingen
tro, hur det skär i hjärtat. Till slut hade vi ingen annan
råd, än vi måste ge oss hem igen. Nu ägde vi intet annat
än våra fem barn. Ingen ville ta imot oss — bönderna var
nog så glada, för de hade blivit av med sina stackare. Det
var alltid nya, som ville ta imot torvan. Men på
mantalsskrivningen blev vi skrivna hos den, vi sist bodde hos, så
mycket bönderna än stretade imot. Häradsskrivaren sa,
att "om de så bara har legat där den sista natten, så skall
de skrivas där ändå". Må tro bönderna var litet rasande.
Men de hade ingenting att väsnas för, jag har aldrig legat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
