Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Glader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
käringskallen, så blodet genast avlopp, och käringen
måste dö.
Icke långt, därifrån hade mannen en svåger, som började
att undra på det, att han icke såg någon från Röjknered
vid kyrkan om nyårsdan.
— Det står aldrig väl till, sade han.
— Bevars för annat! sade hustrun. Vi skall väl icke
förmoda, att det kommit något ont på, nu som om julen.
Men mannen gick genast ut, framtog häst och släde och
satte sig däruti och for till Röjknered.
När han framkom till stället, råmade alla kreatur,
hästarna gnäggade i stallet, allting var ganska oroligt, och
han förstod genast, att det var galet. När han kom till
dörren, låg denna gamla käringen, till hälften ingraven under
stugsyllen. Och han nästan häpnade över en sådan syn,
men bortgick till fönstret, där han fick se den stackars
flickan likasom stå stirrande på golvet, tittade än hit och
än dit, såsom hon varit fånig.
— Hör, sade mannen, låt upp för mig, flicka lilla!
Flickan teg.
— Du känner nog väl din egen morbror, sade mannen.
Låt upp, får jag höra, hur det står till!
Då måtte flickan äntligen bekväma sig till att gå ut
och draga regeln, upplåsa låsen med ena handen, under
det hon höll yxan i den andra. Mannen kom in i stugan.
Och flickan kunde nu som knappast under gråt och tårar
förtälja saken, som den befann sig. Käringens ljus stod
på bordet och brann. Och man försökte på alla möjeliga
vis att släcka det — man doppade det i vatten, likafullt
stod det på bordet, man kastade det i elden, det var
detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
