- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Tredje delen - Historiegubbar på Dal /
241

[MARC] Author: August Bondeson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollkäringen och rosetta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Välkommen, kära mor! sade Rosetta.

— Hur står det till med dig? sade käringen.

— Jag har blivit något krank, sade Rosetta.

— Jag vet nog, sade käringen, varföre du är krank. Du
har icke åtlytt mina befallningar, utan rört vid skrinet,
som jag förbjöd dig. Gör du så en annan gång, så är du
rent olycklig.

— Kära mor, förlåt mig! sade Rosetta. Jag skall aldrig
göra så mera.

— Nå, sade gumman, då får det bliva. Du får tills
vidare hava förlåtelse.

Icke långt därefter blev åter käringen nödsakad att göra
en resa till några utav sina släktingar, långt borta i
bygden. Hon förmanade Rosetta att icke röra vid den kruka,
som stod i förmaket. Sedan befallde hon Rosetta att göra
alla husets sysslor ganska väl. Rosetta svarade ja. Och
käringen gick.

Rosetta uppfyllde alla plikter på bästa vis, men fick
åter den tanken, vad käringen skulle mena med att icke
få röra den krukan, som stod i förmaket. Begäret tog allt
mer och mer till, och hon kunde icke förmå sig att avstå
ifrån detta företag. Varpå hon går till förmaket.

Men som krukan stod högt uppe, kunde hon icke räcka
på annat sätt, än hon stack alla, fingrarna över krukans
brädd. Hon kände ingenting i krukan, utan drog fingrarna
tillbaka. Men nu såg hon ut! Alla fingrarna var besatta
med guld outplånligt, så att det icke hjälpte någon
putsning, utan holkarna på fingrarna var liksom fastväxta.
Hon går därföre bort och får sig en gammal linneduk,
lindade om sin hand och ämnade föregiva, att hon hade
satt handen mellan ladugårdsdörren och illa klammat[1]


[1] klammat, klämt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bondeson/3/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free