Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 16 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Om Hanspärsgårds höns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Börta! Ja, det är jag! ropte hon. Jag ska vörda er,
som I vörden mig. Jag ger er den onde allihop.

Därmed slängde hon upp stugedörren och gick in. Där
satt skräddaren mitt uppe på storabord med benen i kors
och tittade under glasögonen på den som kom in. Han
skulle, förstår sig, ingenting få höra, så att Kalle kom heller
inte åt att få säga något för att förklara och försvara sig.

Nu var ofreden lös i gården och det bara för dessa usla
hönsens skull — och utan att de hade gjort något slags
ohägn eller att det hade varit kiv om äggen eller någonting.

Stina och Börta skydde varandra värre än pesten. De
tittade aldrig åt varandra och hälsade aldrig på varandra.
De kunde inte sitta i samma stol i kyrkan en gång. Men de
hade inte basat ihop ännu — den ena väntade bara på, att
den andra skulle säga det första ordet, sen —!

Sven och Kalle låtsade om ingenting, de voro lika goda
gårdboar som förut. Men bägge voro de för innerligt keda
av det eviga käringasnacket; för de fingo, förstår sig, höra
allt vad som jäste inom Stina och Börta och som de inte
kommit åt att säga varandra.

Johan och Johanna voro också lika sams. De talte
ständigt om denna osämjan emellan morerna och bara
grundade på, hur de skulle bära sig åt för att få dem goda igen.
Det började bli ledsamt för dessa unga människorna med.
För såg Stina dem stå och tala med varandra, så ropte
hon alltid Johan till sig och hade något, som han genast
skulle göra åt henne. Och fick Börta syn på dem, så var hon
inte sen till att ropa:

— Vad står du där och skubbar dig efter, Johanna?
Har du inte annat att sköta? In med dig till spinnerocken!
Jag tål inte att se människor, som bara stå och lata sig
och prata lort.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>