- On this page / på denna sida
- Om Hieronymus Peregrinus Anatolius' stora lycka
- On this page / på denna sida
- Om Hieronymus Peregrinus Anatolius' stora lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sa jag. "Var villig och flitig", sa jag, "och hav Gud för
ögonen. Nu har du läst dig fram", sa jag, "så du vet det
rätta", sa jag. — "Ja, pappa", sa han, "det kan I lita på,
att jag ska vara både snäll och duktig", sa han. Och så grät
han, och jag grät med.
Rörelsen blev här skräddaren övermäktig. Han fick
torka sig i ögonen med knogarna ett i ett, och snibbarna på
det svarta silkehalsaklädet, som han tagit på, dagen till
ära, knöcklade sig fram utanpå västen. Han tog flaskan och
slog i en sup åt Nils och en åt sig själv, för att åter komma
i jämvikt.
— Skål, Nils! Vi dricka för Per, för han har, min liv,
hållit ord som en karl!
— Ja, fortsatte han, sen de tömt glasen, han har varit
duktig, så det förslår. För Löflundh blev så nöjd med
honom, så han ville då inte mist en för nåt pris. Han hade
så fina nypor, den pojken, så han kunde sy ut och stoffera
vad den onde som helst, för jag ska säga, han bråddes på
mig, den pojken. Och så flitig sen! Hade han en ledig
stund, så satt han hemma och botte för andra och tjänte
sig en tolvskilling och var så rädd om var styver; för han
visste då ingenting roligare, än när han fick ihop så pass,
så han kunde köpa nånting gott eller nyttigt och skicka
hem till oss. Ja, kors, för alla de polkagrisastrutarna och
lakrisastängerna han skickade hem till pojkarna! Och
kakor till mor och förklädstyg, och halskappetyg till mig,
fast det har jag då inte gjort så värst stor skada på. Det
kunde varit i min ungdom. För då var jag fin utav sjuttan.
Eller hur, Johanna? — Nu tycker jag bäst om mitt gamla
svarta halsakläde, när jag ska vara fin. Men det förstår
sig, när jag var i Göteborg i somras, så var jag då tvungen
till att ha halskappa på vareveli endaste dag, för jag visste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
