Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 65 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Båtsmannens brev

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

torvmossegravarna, Halta Stina hoppade efter — ett upp och ett i
minne! — som klockarns Pelle brukade säga, när han
roade sig med att härma hennes gång.

Under vandringen talade Halta Stina om båtsmansfolket
och dess förhållanden.

— De ha levat så sams så och haft det så gott så.
Han har varit så snäller imot henne. Och det är en sådan
duktig karl till att slita. Det är minsann inte många
båtsmän, som ha varit så måna om sig och sitt som han. Men
de ha inga barn, och det tycker båtsmannen är så keligt så.
Han har tagit till flaskan på den sista tiden. Och det tycker
inte Stava om, förstår sig. Men hon har inte velat sagt
nånting till honom för det, för hon trodde la, han skulle
bege ändå. Men så i dag happade hon till att säga, att hon
trodde aldrig, att han skulle bli en fyllehund. — Hon talte
om et för mig, innan jag gick. — Då blev han tändande
galen för det ordet, och så blev där trätt. Och så gav han
sig ihåll med att slå henne, stackarn. Och det var en Guds
lycka, att jag kom, som jag kom, för han såg riktigt
mordisk ut. Han har ett sådant hastigt sinne.

Vi voro snart framme vid båtsmanstorpet. När vi klevo
över stättan och in i den lilla kålhagen, där vallmo och
ringblommor prunkade som bäst, varsnade jag
båtsmannens ansikte innanför den halvöppna fähusdörren. Jag
låtsade, att jag ej märkt honom, utan gick raka vägen in i
stugan.

Det var ej så farligt med Stavas skador, som vad Halta
Stina hade skrikit till. Näsan hade sprungit i blod, men
blödningen hade redan stannat, och blodet var borttorkat;
så numera var intet annat att se än en svullen näsa och ett
igensvullnat öga.

— Det var galet att besvära doktorn hitbort för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>