- On this page / på denna sida
- Anna Katrina, hon vann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ANNA KATRINA, HON VANN.
En tid var det ont om herarna nere i Halland, och det
var, sen Tolfte Karl hade fört bort till ryssen och
hundturken så många, som hade ben att gå på, och armar att
slåss med. Av alla dessa kom så gott som ingen tillbaka
och därför så var där sorg närapå i var stuga. Men
skröpeligaste tiggegubbe hurrade likafullt för kung Karls minne
och lyfte på hättan, när hans namn nämndes, för han var
karl, som karl var, och hans like få vi aldrig i Sveriges
land. Dägerna och änkorna, de hurrade så lagom; de voro
mest tröstlösa, för deras fästemän och män voro tagna
ifrån dem. Nu fanns det bära orkeslösa gubbar och
halvvuxna pågatonkar igen, och dem ville de la så gott som
ingenting. Men var det någonstädes, de hade en lytter
hantverkare, som blivit kronevrak, så var där ock ett sådant
riv och slit efter honom, så kvinnfolken kunde rent krafsat
ut ögonen på varandra bara för avunds skull.
En sådan here hade de till skräddare i Glimminge. Han
hade en stor överkropp, men han var bara karl till knäna,
för skankarna hängde som ett par vissna kålstjälkar och
voro inte större än på en femårs pojke. När han ville
flytta på sig, hade han ett par träklabbar med handtag, dem
asade han sig fram med, dit han skulle. Och inte var han
så värst grann heller. Ett stort och trint huvud satt på en
liten och smal hals likasom ett äpple på sin stjälk. Det vitgrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bondeson/4/0108.html
