Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 201 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Grimlas kalv

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppspikat på fähusväggen. Och det där skinnet tyckte de
sig se, både när de ville och när de inte ville. Det var ända
som ett styggt spöke.

Olof och Anna slogo också sina kloka huvud ihop och
funderade länge och väl på, hur de skulle kunna freda
Grimlas kosse, så han inte blev slaktad nu som de andra
gångerna. Om de skulle vaka över honom både dag och
natt, så kunde väl ingen göra honom något illa.

De gingo in till mor och talte om, vad de hade tänkt ut.
Men hon bara skrattade åt dem och sade, att de inte orkade
vaka en enda hel natt, hur gärna de än ville.

Då gingo de ut igen, helt modfällda. Mor hade nog rätt,
för mor hade ju alltid rätt. Och de funderade på nytt.

Om de skulle släppa ut honom i hagen? Då kunde ingen
mer än de veta, var han var, och då så kunde de köra fram
honom igen, när de ville. Så skulle de göra. Men de skulle
inte tala om det för mor, för då kanske skrattade hon bara
åt dem nu med.

De öppnade dörren till kätten. Men den dummingen till
kosse hade inte vett till att själv ge sig ut. Olof måtte gå
in i kätten och riktigt skjuta ut honom. Kalven gnolade
och Grimla råmade, medan de nu föste honom ut ur
fähuset.

Men när han väl kom ut på gården, då blev där ben
under kalven. Ingen kunde säga, vad han sprang för, men
skuttade i väg gjorde han värre än själva Grimla, när
bremsarna voro efter henne om sommaren, långt, långt bort
i hagen.

Olof och Anna sprungo efter. Men det stod inte länge
om, innan kalven var borta för dem. Så som han kunde
springa, det kunde inte de.

De sprungo härs och tvärs igenom hagen och letade och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>