Samlade skrifter / Fjärde delen - I Glimminge och Kröplinge M.V.K. / 207 Author: August Bondeson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

- On this page / på denna sida - Rackare-Nilsens förste abborre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hivade allt in en till slut. Men strängt var det. Jag fick
släppa stången och springa ner för brinken och vada ut
efter både metetyg och abborre. Då hade han kimmat ut
sig själv med att dra stången, så han var tämmeligen
maklig, när jag skulle lyfta’n i land. Och du ska tro, jag var en
karl. Jag släppte’n genast i bläckspannen, för jag tänkte
först att ha’n levande med mig hem, ser du. Och
skinnälingakräken blevo så rädda, så de sprätte ut ur spannen
på alla kanter, snart denne store guffaren kom nerdängande
till dem.

Men så måtte jag allt ha upp en igen och hänga’n på en
kvist, när jag skulle bära hem en, eljes så kunde la
folk inte se, hur pass duktig fiskare jag hade varit.
Skinnälingarna slängde jag i ån, så många jag hade — det var
la inte värt att visa, att en drogs med sådan dålighet nu,
när en hade varit karl till att hiva upp en stor abborre.

Så gick jag runt, hele långe vägen igenom byn, i stället
för att gå gent, som inte var tredjedelen så långt hem, och
trallade och sjöng så högt, så alla människor skulle vara
tvungna till att ge akt på mig. Och allt vad pojkar, som
fanns i gårdarna, så voro de, förstår sig, ute och fingo se
och tramla om min abborre. Och vad det kom ut många
med metestänger i Storaå den dan! Men inte den onde
fingo de nån sådan där stor sålare som jag.

När jag så änteligen kom hem till mor, så blev hon då
riktigt glad för den store abborren, det förstår sig. Och det
var, min liv, förste gången, som hon nånstingen berömde
mig för mitt fiske. Eljes så bara skällde hon, för jag gick
där nere i ån och vätte ner klarna och för jag drog hem de
usle skinnbukarna, som ingen människa kunde gitta varken
rensa eller koka.

Sa tog hon abborren och hängde’n på betsmalskroken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>