Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antikatod ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Antiktoner—Antilegomena
496
kallas dà lysin (se d. o.). —
Är antigenet en i lösning
befintlig äggvitesubstans, är verkan av
A. i regel en utfällning av
denna; A. kallas då p r e c i
-pitin (se d. o.). Utgöres
antigenet av t. ex. ett enzym 1. toxin,
alltså ämnen karaktäriserade av
en särskild kemisk 1. fysiologisk
verkan, så upphäves denna
verkan vid närvaro av motsvarande
A. För dessa användas
beteckningarna antienzym och
antitoxin. — Det för
samtliga antigen-antikropp-reaktioner
gemensamma och karaktäristiska
är deras specificitet. Därmed
menas, att en A. uteslutande
påverkar ett antigen av samma art
som det, som framkallat dess
bildning. Så reagerar t. ex. ett
tyfusbacillagglutinin uteslutande
med tyfusbaciller, ett med röda
blodkroppar från får framställt
hemolysin upplöser
fårblodkroppar men inga blodkroppar från
andra djurarter, ett med
män-niskoserum framställt precipitin
utfäller endast från människa
härrörande äggvita o. s. v. På
denna A:s specificitet grundar
sig deras användning i
diagnostiskt syfte. De vid
infektionssjukdomar i kroppen förefintliga
mikroorganismerna giva ofta
upphov till mot dessa riktade
antikroppar, vilka kunna
fort-bestå långa tider efter
sjukdomens hävande. Detta anses
vara orsaken till den
oemottaglighet (immunitet) mot förnyat
insjuknande, som genomgången
infektion ofta kvarlämnar. Se
vidare Immunitetslära.
Antikto’ner, se A n t o i k e r.
Anti’kva (lat. anti’quus,
gammal), upprättstående, latinsk
tryckstil. Antikvans upphovsman
var Nic. Jenson (1465). Numera
förekommer den i en mångfald
olika snitt och användes nästan
överallt, i Tyskland dock
jämsides med fr ak tur stilen. Se
Boktryckarkonst och Stil.
Åntikvaria’t (lat. anti’quus.
gammal), bod, där gamla böcker
och andra tryckalster uppköpas
och försäljas.
Antikva’rie (lat. anti’quus,
gammal), kännare 1. samlare
av fornsaker; fornforskare; i
Sverige ämbetsman vid
Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien, sysselsatt med tillsyn
av rikets fornminnen och med
vården av det under akademien
ställda Statens
historiska museum (se d. o.). A.
äro fyra till antalet och sortera
under riksantikvarien (se
d. o.).
Antikve’rad (av lat. anti’quus,
gammal), föråldrad.
Antikvite’t (av lat. anti’quus,
gammal), fornsak, fornminne.
Antikvitetsarkivet, se
Antikvitetskollegium.
Antikvitetskollegium, ett år
1667 bildat ämbetsverk, som hade
till uppgift att samla, bevara och
studera svenska fornminnen samt
fornnordisk litteratur. Även
genealogiska och numismatiska
studier förekommo. 1692
ombil-dades verket till ett
Antikvitetsarkiv, som jämte
Kungl. Bibi, och Riksarkivet
ställdes under Kanslikollegium.
Arkivets chef och sekreterare var
riksantikvarien (sed. o.).
Av arkivets samlingar
överlämnades böcker och manuskript
1780 till Kungl. Bibi, och
Riksarkivet; dess samlingar av
fornsaker och mynt m. m. ställdes
1786 under Vitterhets-,
historie-och antikvitetsakademien, varvid
arkivet upphörde att existera.
Antilego’mena, ”motsagda”,
benämnas i Eusebios’
kyrko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
