Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aristo-papper ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
643
Aristoteles
644
Handskriven Aristotelesupplaga från
1400-t.
till verkets beteckning tidigt
för-bisetts, har man sökt motivera
termen metafysik därmed att A.
uti arbetet i fråga behandlat
spörsmål, vilka gå utöver
fysikens eller naturlärans område.
Denna vantolkning av ordet är så
mycket förklarligare, som A. uti
detta arbete verkligen överskrider
den fysiska världens råmärken
och söker utforska vad som
döljer sig bakom naturens förlåt
såsom de yttersta grunderna till
den givna verkligheten.
Grundproblemet för A. blev detsamma
som för Platon och för den
grekiska metafysiken över huvud:
Huru skall man förklara den
gestalt eller den form, som vi
varsebliva hos de levande
väsendena och hos tingen i världen?
A. modifierade Platons idélära
därhän, att idéerna eller
formerna icke skola sökas utanför
sinnevärlden, utan i stället måste
tänkas leva och verka inom denna
och uti de ting, varav den består.
Varje materiellt ting eller väsen
är en produkt av två faktorer,
materia och form eller idé. När
t. ex. en bildstod g jutes av brons,
så äro betingelserna därför å ena
sidan den bildbara
metallmaterian, å andra sidan gjutformen,
som skall skänka den en viss
gestalt. Men medan hos den
mänskliga konstens skapelser
materian erhåller sin gestalt
utifrån, så får i naturens skapelser
materian sin gestalt genom en
inifrån verkande formkraft,
vilken bor som ett anlag hos
materian, såsom blomman bor i sin
knopp. Och varhelst sådana
formmöjligheter i naturen förverkliga
sig, sker det i och genom ett
rörelseförlopp. Men enär vi
enligt A. tillika måste räkna med
en viss tröghet eller ett visst
motstånd hos materian gentemot
den gestaltande kraften, så kan
denna icke med ett slag göra hela
sin makt gällande, utan endast
så småningom förverkliga sig i
naturen. Denna kommer därför
att förete en serie av olika
utvecklingsstadier, där varje lägre
stadium tillika ter sig som
materia gent emot ett högre såsom
formprincip, och där i enlighet
härmed det lägre tjänar det
högre, såsom den oorganiska världen
tjänar den organiska. Uppåt
finner denna väsendenas serie enligt
A. sin avslutning i ett högsta
väsen, som endast är form, men
icke materia. Denna rena form
betecknas av A. även som det
rena förnuftet och som Gud, samt
fattas tillika av A. såsom den
princip, från vilken all rörelse i
världsalltet ytterst utgår
(pri’-mus mo’tor). — A:s metafysiska
åskådningssätt trädde under den
senare antiken efter hand i
bakgrunden för andra filosofiska
system. Under den tidigare
medeltiden var det nästan
bortglömt inom det kristna
Väst-Europa, men vann samtidigt en
renässans hos araberna. Framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
