Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bildhuggarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1517
Bildhuggarkonst (Grekland)
1518
peloponnesiska bronsgjutarskolan
och har påverkats av
Polyklei-tos. Hans Apoxyomenos
(Skra-paren) är ett motstycke till
Polykleitos’ Doryforos men
skiljer sig från denne genom
slankare proportioner, genom att
ställningen uttrycker icke vila
utan rörelse och genom att
figuren är beräknad att ses från alla
sidor, icke som äldre statyer
blott från en sida. I sina
porträtt, framför allt av Alexander
den store (se ill. till d. o.),
framträder Lysippos som skaparen av
det egentliga karaktärsporträttet,
som nu avlöser den äldre,
idealiserande riktningen. I statyerna
av Aiskines (se ill. till d. o.)
och Demostenes (se ill. till d. o.),
vilka jämförda med Sofokles
visa en skarpare karaktäristik,
spåras Lysippos’ inflytande. Ett
annat verk, som präglas därav, är
den i stark rörelse framställda
Nike från Samotrake (se ill.
till Nike). — Under den
egentliga hellenismen framträda nya
riktningar i skulpturen, som i
viss mån ingår i en
förfalls-period. Man strävar antingen
efter det kolossala eller efter det
idylliska, i ena fallet blir
resultatet ofta prålande tomhet, i det
andra stundom en pikant
sentimentalitet. Gudarna framställas
nu rent mänskliga, avklädda all
gudomlighet, de oftast
framställda äro Afrodite och Dionysos.
Genrebilder, som den bekanta
Gossen med gåsen, bli vanliga
och i reliefen inkommer
land-skapsframställiringen. Starkast
gör sig den realistiska
riktningen gällande i porträtten, som med
ohöljd naturalism återge
modellens drag, ofta också uppnå en
förträfflig psykologisk
karaktäristik (det s. k. Seneca-huvudet).
Konstens centra ha under perio-
Hellenistiskt porträtt: Det s. k.
Seneca-huvudet. Brons. Neapel,
den flyttats österut. Det
märkligaste är Pergamon, där den
grekiska B. upplever en sista
blomst-ring i statyerna och grupperna
av kämpande och döende galler,
som prydde Akropolis, och i
den något senare jättefrisen
på Zeusaltaret, vars
kraftsvällande komposition och
våldsamma patos erinrar om
barockens konst (se ill. till
Pergamon). Betydande är även den
rodiska skolan, till vilken hör
den berömda Laokoon-gruppen
(se ill. till Laokoon) och
sannolikt även den meliska
Afrodite (se ill. till d. o.), vars
stränga skönhetstyp starkt
skiljer sig från den från Praxiteles
utgångna. Under den romerska
keisarHden. då grekiska bildhug-
Hellenistisk skulptur: Döende gauer
från Pergamon. Marmor. Kom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
