Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Saha - Sahalin, Sachalin - Sahara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s.
Sa’ha, Megh Nad, f. 1894,
indisk fysiker, prof, i Calcutta
1921, i Allahabad 1923, har
framställt en teori för ionisering
genom hög temperatur, som bl. a.
förklarar olika absorptionslinjers
förekomst i stjärnspektra under
olika omständigheter.
Sahalin, S a c h a 1 i n, jap.
Karafuto, ö mellan Ohotska och
Japanska haven, skild från
fastlandet av ett i sin smalaste del
blott 10 km. brett sund. S. är
långsträckt (mellan 45° och 54°
n. br.) och utgör en utlöpare av
de nordjapanska bergen. Kalla
vintrar och svala somrar. De
ursprungliga invånarna äro ainus,
giljaker och tunguser, men
huvuddelen av befolkningen utgöres
av japaner, ryssar och koreaner.
Huvudnäring är fiske; dessutom
jakt och något jordbruk. På n. S.
finnas även järn- och kolgruvor
samt naftafyndigheter. ön tillhör
s. om 50° n. br. Japan (36,090
kv-km. 200,000 inv.). N. delen (37,000
kvkm. 15,000 inv.) ingår i
Fjärran österns republik, Ryssland.
— Historia. S. stod under
kinesiskt beroende, intill dess ön på
1850-t. började exploateras av
Ryssland och Japan. Japan
avstod 1875 sina anspråk på öns s.
del men återfick denna i
Ports-mouthfreden 1905. Under
världskriget besatte japanerna även den
ryska delen, som ryssarna
åter-fingo 1925 mot att Japan erhöll
viktiga ekonomiska koncessioner.
Sa’hara (arab. as-Sahra,
”öken”), jordens största
ökenområde, sträckande sig genom
Afrika från Atlasbergen och
Medelhavskusten till 14° å 15° n. br.
C: a 8 mill. kvkm. 2—3 mill. inv.
— Naturbeskaffenhet. Största
delen av S. är högland, dels lägre
platåer (200—500 m. ö. h.), dels
högre platåer och berg. S., vars
geologi ännu blott ofullständigt
är känd, torde huvudsaki. vara
uppbyggt av urberg
(kristalli-niska skiffrar och eruptiv) och
sediment från paleozoiska (silur,
devon och karbon), krit-,
tertiär-och kvartärperioderna. Av ytan
anses c:a 2/B upptagas av
stenöken (h am a da, se d. o.) och
blott av sandöken; f. ö.
utgöres S. av berg-, kisel- och leröken
(jfr öken). Inom S. märkas
fem huvudområden. V. ö k e n
-platåerna omfatta bl. a.
betydande sandöknar längs den låga
och sandiga Atlantkusten. I
dalarna möjliggöres odling utan
konstbevattning tack vare
obetydliga men regelbundna vinterregn.
V. låglandet, sträckande sig
från Senegals nedersta lopp till
Lilla Syrten, upptages av ett
nästan sammanhängande bälte
sandöknar. Här finnas flera
fruktbara oaser och många sjotts.
Centralplatåerna, som
omfatta det väldiga området
mellan Medelhavskusten och Sudans
platåer, innesluta S:s högsta
delar, ss. massiven Tibesti (3,400
m.), Hoggar (3,000 m.) och Air
(1,700 m.). ö. låglandet
omfattar Libyska öknen (jfr
Egypten), som i n. övergår i den med
undantag för Barka låga och
sandiga Medelhavskusten. Mellan
Nildalen och Röda havet utbreder
sig ö. höglandet. Det
upp-fylles av Arabiska och Nubiska
öknarna (se Egypten sp. 743
1. — T. e x. X. Tr. 28. 3. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
