Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Satyrer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Satyrer—Satyridae
170
(1656) gåtans lösning och
uttryckte den sålunda: S. omgives
av en tunn, plan, ingenstädes
vidhängande, mot ekliptikan lutande
ring. På grund av sin ringa
tjocklek (något 100-tal km.) och plana
form äro ringarna hart när
osynliga, då solen befinner sig i deras
plan, vilket inträffar två ggr
under S:s omloppstid. Detsamma
är fallet, då jorden befinner sig i
ringplanet 1. detta går mellan
solen och jorden, så att solen
belyser den ena ringsidan, medan
den andra, mörka, är vänd mot
jorden. 1675 fann Cassini, att
den av Huygens upptäckta ringen
är delad i två, och under 1800-t.
upptäcktes innanför de förra en
tredje, relativt mörk ring, som
dock icke synes vara skarpt skild
från den närmaste yttre ringen.
Den yttersta ringens bredd har
beräknats vara 17,600 km.,
avståndet till nästa ring 3,600 km.,
dennas bredd 28,900 km., den
innersta ringens bredd 17,600 km.
och dess avstånd till S. 9,500 km.
Rörande ringarnas fysiska
beskaffenhet framställde Maxwell
(1856) den teorin, att ringarna
bestå av ett moln av mycket små
kroppar, vilka äro för små att var
och en för sig kunna urskiljas
med den starkaste tub och vilka
befinna sig så nära varandra, att
mellanrummen icke kunna
urskiljas. Genom bl. a. v. Seeligers
fotometriska undersökningar och
Keelers spektroskopiska
iakttagelser har denna teori bekräftats.
Den inre, mörka ringen innehåller
ett relativt litet antal kroppar,
vilket gör, att man kan se genom
densamma och att den ter sig så
mörk. Ringsystemets massa har
uppskattats till c:a 1/i00ooo av S:s
massa. — Utanför ringarna röra
sig i elliptiska banor 10 satelliter,
av vilka den ljusstarkaste (Ijus-
Saturnus.
styrka 8,6), den sjätte från S.
räknat, T i t a’ n, upptäcktes av
Huygens 1655. Cassini upptäckte
(1671—84) 4, Herschel (1789) 2.
W. C. Bond (1848) 1 samt W. H.
Pickering (1898, 1905) 2. Den
yttersta, P h o e b e, har retrograd
rörelse.
Saty’rer (grek. sa/tyroi),
grekiska naturgudomligheter,
skogs-andar. S. tänktes som vilda och
djuriska varelser med luden kropp,
bocköron och bockfötter samt
svans. De voro begivna på
sinnliga njutningai’ och älskade vin
och kvinnor. — Av konsten blevo
S. så småningom förskönade och
förmänskligade (se ill. till
Bild-h u g g a r k o n s t sp. 1515), ss. i
den bekanta, Praxiteles
tillskrivna, ”vilande satyren”. — En
särskild art av det attiska
skådespelet var det s. k. satyrspelet, ett
komiskt-parodiskt skådespel, vars
kör var förklädd till S.
Satyr-dramat spelades som avslutning
på den varje skådespelsdag
uppförda tragiska trilogin. Euripides’
Kyklops är ett i fragmentariskt
skick bevarat satyrdrama.
Saty’rhöns, Tra’gopan sa’tyra,
en art Fasanfåglar med
praktfull, huvudsakl. rödaktig
fjäderdräkt. Längd c:a 75 cm. S.
Himalaya.
Satyri’asis (jfr Satyrer),
erotomani hos män.
Saty’ridae, g r ä s f j ä r i 1 a r,
en fam. Dagfjärilar.
Följande äro allmänna i Sverige. Bredd
mellan vingspetsarna omkr. 40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
