Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schweiz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Schweiz (Historia—1803)
290
Herrschaften). — De 13 suveräna
orterna styrdes direkt genom
folkförsamlingar, vilka i städerna
ersattes av råd. Sammanhållningen
var alltjämt statsrättsligt lös och
oenhetlig, politiskt störd genom
en växande motsättning mellan
lands- och stadsorterna. Den
förvärrades ytterligare genom
reformationens införande från 1523 i
Zürich genom Zwingli, i Basel
genom Oecolampadius, senare
även i Bern o. a. delar av n. och
ö. S. Zwinglis politiska
reformnit föranledde katolikerna att
söka stöd hos Österrike. Genom
protestanternas nederlag vid
Kappel 1531 fastslogs för lång
framtid katolikernas politiska
övermakt inom S., och
kyrkoreformationen fick sitt centrum
flyttat till Geneve, vilket 1530
befriat sig från Savojens
överhöghet utan att dock ännu inträda
i Edsförbundet (se även
Calvin och Reformationen).
Samtidigt vidgades dock
för-bundsterritoriet till Genèvesjön
genom Berns erövrande av Vaud
(1536). Den konfessionella
motsättningen ökades ytterligare
genom den katolska
motreforma-tionens framträngande under
ledning av ärkebiskop Borromeo av
Milano och sammanföll delvis
med skärningen mellan de franska
och habsburg-spanska
intressena i S. 1586 bildades ett
katolskt och spanskvänligt
förbund av de fem ”inre” orterna
(Schwyz, Uri, Unterwalden,
Lu-zern och Zug) jämte Fribourg
och Solothurn, medan de övriga,
helt 1. delvis protestantiska
orterna stodo under franskt
inflytande. Under Trettioåriga kriget
lyckades Edsförbundet hålla sig
neutralt. I Graubünden, vars
alppass behärskade förbindelsen
mellan Habsburgs spansk-italienska
och dess österrikiska
besittningar, utkämpades däremot
våldsamma strider vid Frankrikes
upprepade ockupationsförsök. I
Westfaliska freden 1648
stadfästes formellt det redan faktiskt
vunna oberoendet av
Tysk-ro-merska riket.
Neutralitetspolitiken bar frukt i ett trots fortsatta
inre slitningar ökat materiellt
välstånd. Den franska
soldattjänsten, som under 1600-t. spelat
stor ekonomisk roll för det starkt
överbefolkade S., förlorade
alltmer sin betydelse. Genom ett
nytt inbördeskrig (1712)
störtade de protestantiska Bern och
Zürich den katolska hegemonin.
Större delen av 1700-t. var för S.
en tid av stillastående. Landet
aristokratiserades genom
införande av ärftliga ämbeten, politiska
och ekonomiska privilegier för ett
fåtal familjer o. s. v. Själva
förbundet hemföll alltmer åt
upplösning, bl. a. som följd av
bestämmelsen, att förbundsdagsbeslut
skulle underställas orterna.
Materiellt och kulturellt rådde en
viss blomstring. Ett växande
missnöje med de föråldrade
institutionerna förspordes. Ett radikalt
och fransksinnat parti bildades,
bl. a. av Laharpe, och den franska
revolutionsarmé, som 1798
inryckte i S., mötte motstånd blott från
Bern. S. å. proklamerades en ny
författning, som sammanslog de
gamla orterna (härefter
benämnda kan to’ner) och anslutna
länderna till en starkt centraliserad
enhetsstat, H e 1 v e’ t i s k a
republiken, styrd av 5
direktorer. Häremot restes starkt
motstånd från konservativt håll,
stridigheter utbröto, och 1803
utfärdade Napoleon I en ny
författning för S., den s. k.
mediatio’ns-akten, vilken delvis återställde
kantonernas självstyrelse och i
Ord, som ej återfinnas under Sch-, torde sökas under Sh- och Sj-.
10. — L e x. X. Tr. 11. 4. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
