Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sighraf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Sighraf—Sigill
526
1000-t. S:s minne är knutet till
Västergötland och Värend. Vid
Husaby skall han 1008 ha döpt
Olof Skötkonung. I värendsk
tradition gäller S. ss. grundare
av kyrkan i Växjö. Tre fränder
till S., Unaman, Sunaman och
Vinaman, skola enl. legenden
redan under S: s livstid ha lidit
martyrdöden i Värend. S. är
möjligen identisk med en hirdbiskop
hos Olof Tryggvesson, vid namn
Sigurd. S. dyrkades under
medeltiden allmänt i Sverige ss.
helgon. Hans åminnelsedag var 15
febr. (S i g f r i d s m ä s s a n, i
Växjö alltjämt marknad). I
konsten avbildas han bärande
sina fränders avhuggna huvuden.
Si’ghraf, gotländsk
stenskulp-tör, verksam i slutet av 1100-t.
och början av 1200-t., känd genom
en signerad dopfunt i Aakirkeby
på Bornholm och ett antal
därmed stilistiskt samhörande
figurprydda funtar och gravvårdar i
Sverige och Danmark.
Si’gibert, se Merovingerna.
Sigill (lat. sigi’llum,
diminutiv av si/gnum, tecken), avtrycket
i lämpligt ämne av en stämpel,
vilket som karaktäristiskt
kännetecken för en person 1. ett samfund
är påtryckt 1. vidhängt en
handling för att tillsluta densamma
(försegling) 1. bestyrka dess
trovärdighet (besegling); även den
stamp, vari stämpeln är
graverad. — Bruket av S. var
allmänt redan i forntiden och kom
från romarna till frankerna.
Under merovingerna plägade S.
sättas på urkundens skrivsida och
fästas genom ett korsformigt
snitt i handlingen. Det
omnämndes ej i aktens bekräftelseform,
vilket däremot förekommer under
karolingerna, då det således
jämte namnunderskriften
betraktades som trovärdighetsintyg. Då
över: Karl Sverkerssons (t. v.) och
ärkebiskop Stefans sigill. — Under:
Jarl Birger Brosas (t. v.) och Kalmar
stads sigill (1243—69).
på 1100-t. namnunderskriften
nästan helt kom ur bruk, kom all
beviskraft att ligga hos S.
Hand-havandet av riks- och regentsigill
anförtroddes därför åt någon hög
ämbetsman, ofta kanslern 1. en
särskild (stor) sigillbevarare. I
Sverige kom under medeltiden
vården av ”riksens klämma” att
anförtros åt biskopen i
Strängnäs. I 1634 års R. F. förordnas,
att ”det stora riksens insegel”
skall förvaras av rikskanslern och
det mindre av hovkanslern. —
Urspr. användes S. endast av
kejsare och konungar men redan på
800-t. av andliga och på 900-t. av
världsliga furstar samt längre
fram inom alla samhällsklasser
och samfund. — Under
medeltiden sökte man på grund av S:s
stora betydelse genom stränga
straff och på annat sätt skydda
sig mot förfalskning. Sålunda
förekom, att sigillstampen
förvarades under flera lås och att
ägaren i vaxsigillet inpressade strån
av sitt hår 1. skägg. Förlorades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
