Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spegelskrift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1271
Spektralapparater
1272
Bunsen och. grundar sig på att ett
visst ämne under bestämda
omständigheter alltid ger samma
spektrum och att inga ämnen
ha överensstämmande spektra. S.
lämpar sig bäst för bestämning
av sådana ämnen, som ge linje- 1.
bandspektra, d. v. s. gasformiga
ämnen, 1. av lösta färgade ämnen,
som ge utpräglade
absorptions-spektra (se Spektrum). För
att S. skall kunna användas på
fasta sammansatta ämnen fordras
dels, att dessa tämligen lätt skola
kunna förgasas, dels att de vid
upphettningen sönderdelas i sina
beståndsdelar. I motsatt fall
er-hålles föreningens i st. f.
grundämnenas spektra. På grund av sin
lättflyktighet lämpa sig därför
metallernas klorider bättre än
deras sulfater. S. är synnerligen
känslig; så litet som I/10 ooo ooo
mg. natrium kan tydligt påvisas.
S. kan icke endast användas för
bestämning av ämnen på vår
jord; genom dess hjälp har man
även lyckats konstatera ämnen på
andra himlakroppar. Så
upptäcktes helium i solatmosfären på
grund av en enda spektrallinje,
innan detta ämne ännu var känt
på jorden. S. kan tillämpas även
utom det synliga spektret, spec.
inom ultraviolett. Även
röntgen-spektrum kan enl. Moseleys lag
(se Röntgenstrålar sp.
1656) användas. Se även
Spektrum och Spekt r alappa r a
-t e r.
SpektraTapparater avse dels
framställandet av spektra, dels
deras undersökning. S. indelas
i spektrosko’p, där spektra
kunna betraktas och till en viss
grad mätas;
spektrome’t-rar, där vridningen hos en 1.
flera av apparatens delar
upp-mätes å graderade cirklar;
spektrogra’fer, där man
arbetar på objektiv väg och
(vanl. fotografiskt) fastlägger
det observerade spektret och
slutligen spektrofotome’trar,
där ej blott våglängden utan
även dess intensitet
bestämmes. En S. består i regel av
tre huvuddelar: kollimatorn,
bestående av en lins samt en (i dess
fokus injusterad) ställbar spalt,
dispersionsanordningen samt
ob-servationstuben 1. kameran.
Spalten belyses med den önskade
ljuskällan; linsen ger härav ett
parallellt ljusknippe, som av
prismat 1. gittret upplöses och sedan
samlas i den på oändligt avstånd
inställda tuben 1. kameran. Om
strålarna redan äro parallella,
t. ex. kommande från en stjärna,
kan kollimatorn undvaras
(objektivprisma) ; om större
noggrannhet 1. mätning ej fordras, kan
tuben ersättas med att ögat
upptager det parallella strålknippet
(handspektroskop). Principen är
allmänt, att spalten avbildas i
tubens (kamerans) fokalplan i en
skala, som är lika med
förhållandet mellan dess och
kollimator-objektivets brännvidder. Varje
våglängd ger en spaltbild;
bildernas bredd beror på spaltens och
på förstoringen, deras inbördes
(vinkel-)avstånd på dispersionen.
överlagras de, minskas renheten
och upplösningsförmågan. I varje
punkt komma således flera
våglängder att samverka. — Spalten
bör vara ställbar i bredd och
avstånd samt kunna inställas
vin-kelrät mot dispersionsriktningen,
således parallell med brytande
kanten hos ett prisma 1. linjerna
hos ett gitter. Prismat ger blott
ett spektrum; man ställer in
det på minimideviation för den
viktigaste våglängden. Gitter
ge en ofärgad centralbild av
spalten och på ömse sidor av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
